Feminister jublar för tidigt
Fel! Intresset för damfotboll har inte ökat så mycket som många tror. Vad som däremot har ökat är det nationalistiska (!) engagemanget för svensk damfotbolls framgångar. Med extra tonvikt på svenska framgångar. Vilket är ett reaktivt fenomen i Upplevelsesamhället!
Feministerna, som hör till de proaktiva rörelserna, jublar tyvärr för tidigt! I samma ögonblick som Marika Domanskys landslag tappar sin nuvarande topposition (världstvåa), vilket nödvändigtvis inte behöver ske, försvinner också det stora intresset. Massmediernas bevakning uteblir automatiskt när hennes landslag bara blir ett i mängden.
De svenska handbollstjejernas uppgång och fall är en lärorik varning. Folkets kärlek till handbollen och tjejidrotten var för svag när de blågula färgerna började blekna.
Observera att Sveriges intresse för skidskytte var plus minus noll innan svenskan Magdalena Forsberg flöt upp på skidspåret och på skjutvallarna. Och nu när hon har lagt skidorna och geväret på hyllan blir skidskyttet åter en anonym sport. I Sverige.
Inte förvånande. Egentligen delar även killarna tjejernas öde. I de flesta grenarna. Herrarnas alpina skidåkning var hela landets angelägenhet när Ingmar Stenmark radade upp sina segrar på 70-talet. Numera struntar vi praktiskt taget i de stenmarkiska paradgrenarna. I gengäld följer vi tjejernas motsvarande discipliner eftersom Anja Pärsson håller de svenska intressena vid liv.
Så är det i alla länder. Överallt prioriteras de egna succégrenarna och hyllas de egna stjärnorna. Helst de absoluta (!), optimala bästa.
De absoluta bästa
Ja, mänskligheten skiljer krasst mellan de absoluta, optimala bästa och de relativa bästa. Så har det varit i alla tider. Inte minst i Homo Sapiens barndom. Den snabbaste, den starkaste, den spänstigaste och den tappraste människan överlevde nämligen den hårda kampen i naturen. De relativa bästa var chanslösa.
I vår civiliserade tillvaro får emellertid även de relativa bästa goda chanser att glänsa. Vi är ju humanister, Gud bevars! Och vi värnar om jämlikhet i alla sammanhang. På så sätt kan också en fjäderviktare bli världsmästare i boxning, brottning, tyngdlyftning, judo, karate etc. Vi skapar i olika viktklasser och ger möjlighet för de kortväxta och kroppsligt svaga att vinna. Sin viktklass.
Men handen på hjärtat, hur många av oss kan namnge en champ i klassen 47 kg i proffs- eller amatörboxning? Just det, han eller hon är endast känd i det land, som minimänniskan i fråga representerar.
Däremot känner de flesta av oss de världsmästare, som har vunnit i tungvikt; Ingemar ”Ingo” Johansson, ”svenske” Floyd Patterson (svensk eftersom han boxades mot ”Ingo”), Mohammed Ali, Mike Tyson osv.
Titeln, som erövras av de absoluta, optimala bästa, uppmärksammas alltid och överallt. Oavsett nationalitet. Vi beundrar oförbehållsamt de absoluta bästa av alla kategorier. Även i fotboll. I den mån vi kan bedöma det.
Killars VM-slutspel i fotboll berör alla länder. Oberoende om det egna landet har kvalificerat sig dit eller ej. Tjejers VM-slutspel angår dock bara de inblandade nationerna. I Italien sändes inte en enda match i TV från VM i USA eftersom de italienska flickorna slogs ut redan i kvalspelet.
Märk väl att även kvinnor är kallsinniga till idrottsevenemang, som saknar nationell prägel. Parallellt med tjejernas fotbolls-VM spelades t ex VM i basket och EM i volleyboll. Båda för damer, men utan svenskt deltagande.
Jag slår vad om att inte ens svenska feminister kan ange de två segerlagen – trots att tjejernas proffsliga i basket (i motsats till fotbollens) är framgångsrik och populär i Amerika.
Jag ska avslöja att ryskorna vann VM-basket i Aten och polskorna triumferade i volleyboll efter att ha slaget Turkiet i Ankara. Den senare händelsen borde dessutom ha väckt extra uppmärksamhet. Om man är engagerad i kvinnokampen. Det är faktiskt muslimska flickor som spelade finalen inför en muslimsk hemmapublik!
Vet Mona Salin om det?
Eller känner Gudrun Schyman till att ungerskan Judit Polgár ligger på åttonde plats på herrarnas rankinglista i schackvärlden och t.o.m. har besegrat en världsmästaren Kasparov?
Judit är inte relativt bäst utan kämpar för att bli absolut bäst. Det gäller även de svenska ryttartjejerna Malin Bayard, Helena Lundbäck och Maria Gretzer. Plus den svenska lerduveskytten och OS-mästaren Pia Hansen. De har en sak gemensamt; de tävlar mot killar och slår dem ganska ofta.
Trots detta är de underskattade. Till och med av sina medsystrar. De är sällan omtalade. Och jag misstänker varför. Deras sport saknar dels glamour (undantag för Malins ekivoka ritt för ett par år sedan), dels blågul förpackning.
Det har visat sig att fansen har lättare att identifiera sig med sina idoler när de är klädda i blågult. Ja, den nationella identiteten tycks vara starkare än kvinnoidentiteten. I varje fall är den senare starkt påverkad av landets ensidiga kultur- och informationsmiljö. Svenska kvinnor som inte blev informerade om de turkiska flickornas framgångar i volleyboll kan inte heller applådera dem.
Det är pinsamt för svenska tjejer att erkänna att de är först och främst patrioter. De har under många år lärt sig att ta avstånd från sådana tvivelaktiga känslor. Men de senaste årens händelser ger dem en ordentlig tankeställare:
Ta VM-medaljer tjejer och åk snålskjuts på den blågula vågen! Det är den säkraste garantin för att få erkännande som kvinna i dagens Sverige!!
Imi Markos
Chefredaktör i kunskapsnätverket Kreaprenör®