Vive la difference!
Rigmor Robert |
Den vetskapen har Rigmor Robert fått genom sin mångåriga erfarenhet som läkare, psykoanalytiker och konsult. Den senare bland annat hos polisen, fångvården och armén, några av de mansdominerade yrkesområdena, där det finns en positiv ambition att behandla kvinnor som män, det vill säga lika!
Det har dock inte fungerat särskilt bra tills Rigmor kom och förklarade skillnaden mellan kvinna och man (kön), kvinnligt och manligt (genus). Därmed var den rätta grunden lagd. Och respekten mellan könen kunde börja växa i dessa tuffa miljöer. Målet? Att samarbetet ska flyta mellan henne och honom utan större friktioner... Ja, helt enkelt mer jämlikt!
Innan Rigmor serverade dessa självklarheter led många av dessa kvinnor i tysthet och ansåg sig missförstådda. De tyckte att de banade en ofruktbar väg till jämlikhet.
Rigmor Robert blev snabbt deras själsfrände och ”taleskvinna”. Numera blir hon ständigt uppringd av andra kvinnor från vitt skilda yrkesgrupper som vädjar till henne:
“Kom och berätta för männen hur olika vi fungerar och hur vi verkligen har det på jobbet!”
Därför åker Rigmor land och rike runt och håller föredrag. Hon beskriver framförallt de biologiska skillnaderna mellan man och kvinna.
“Genom att belysa olikheterna vill jag öka förståelsen mellan oss. Först när vi accepterar varann kan vi hitta den rätta harmonin, vilken i sin tur leder till ett bättre samarbete”, menar hon.
Under tiden rasar Rigmors ideologiska antagonister i massmedia värre än nånsin mot henne - trots att hon numera hänvisar till Simone de Beauvoirs tes. Den franska feministen hävdade ju att biologiska fakta ger oss en nyckel till förståelsen av kvinnan, men dessa får inte döma henne till en underordnad roll och fastslå en könens rangordning. Hon syftade därmed på kvinnan som Nr 2 i samhällets etablerade hierarki, det vill säga “Det andra könet”, som är titeln på de Beauvoirs mest berömda bok.
Rigmor Robert är medveten om att Simone de Beauvoir också påstår att “man inte föds till kvinna, utan man blir det”. Men det är en tes som ofta misstolkas. De Beauvoir menade förstås att man inte föds till en andra klassens medborgare, utan att man förvandlas till en sådan genom samhällets sociala, kulturella och religiösa pålagor under historiens lopp! (Hon föds t ex inte med slöjan för ansiktet...)
Samtidigt kan Rigmor som Junginfluerad analytiker inte helt bortse ifrån att viktiga delar av det historiska trycket (olika kulturers konst, riter, sagor, myter, individuella drömmar och fantasier) har arketypiska rötter - i viss mån präglade av det biologiska arvet.
(ex?)
Hennes patienter, kvinnor och män, bekräftar det gång på gång. Det är en kunskap som hennes kritiker inte alltid har tillgång till. Och här hamnar hennes djupa yrkeskompetens och motståndarnas många gånger ytliga tyckande (eller välmenta önsketänkande!) i konflikt med varandra.
Därför har det stormat mycket kring Rigmor Robert på sistone. Något vi har svårt att förstå när vi möter henne. Rigmor är varm, entusiastisk och livlig, samtidigt på något sätt ändå lugn, harmonisk och mogen.
Dessutom är hon empatisk och inlyssnande, med talande ögon och en mjukt musicerande röst. Hon tar tid på sig när hon nyfiket tittar sig omkring i ateljén hos Staffan Tolsén. Hon sätter sig bekvämt och ledigt i porträttstolen och drar upp benen under sig.
Kontroversiell eller empatisk?
Hur går det ihop med den kontroversiella Rigmor vi möter i massmedia?
“Jag tror att människor i allmänhet ofta blir upprörda när de inte kan få in alla i ett och samma fack. Jag ryms inte i det enkla och entydiga konceptet av att bara vara läkare utan jag publicerar också mina egna erfarenheter från den analytiska psykologin - ej att förväxla med psykoanalysen. Det är en anledning till att jag ständigt hamnar i tribunaler.”
|
Hon går utanför de vedertagna ramarna för hur saker och ting ”ska vara”.
Som den mångsidiga och självständiga kvinna hon är, har hennes främsta strävan alltid varit att hitta helheten i tillvaron.
Tillsammans med Kerstin Uvnäs Moberg, docent i farmakologi, skrev hon 1994 boken ” Hon och han olika”. Här får vi följa utvecklingen av kvinnliga och manliga egenskaper sedan arternas uppkomst. Kvinnan och mannen beskrivs även i de naturnära folkslagen och i vårt samhälle idag.
Bokens längsta kapitel handlar om det som ligger mig varmast om hjärtat, nämligen kärleken. Rigmor och Kerstin lyfter också fram den glömda kvinnligheten och moderligheten som i vissa svenska kretsar blivit tabubelagda.
“Samma sak är det med mina argument för varför kvinnan av naturen är mest (!) lämpad att ta hand om den nyfödda babyn. Därmed inte sagt att mannen är diskvalificerad. Även dessa gamla sanningar kommer åt vårt inre och väcker slumrande känslor och samveten till liv.”
Karriär och barn
Kanske vi lämnade vårt barn på dagis för tidigt? Kanske prioriterade vi vår karriär framför ”den lille” ?
“Och när vi reagerar med känslor som ofta är förknippade med sår, ser vi inte hela bilden. Vi tror oss höra saker som ingen sagt och istället skriker vi ut det som gör ont och attackerar den som väckt allt det onda - i det här fallet Rigmor, budbäraren.”
Sådana reaktioner är vanligt förekommande överallt och självfallet även inom hennes arbete som djupanalytiker.
Men Rigmor har inte bara vårdat andra människors inre och yttre krämpor.
Yrkesvalet kom faktiskt genom egna erfarenheter av fysisk smärta.
“När jag var 14 år fick jag en typ av ledgångsreumatism som drabbar unga människor. Ledvärken spred sig i hela kroppen tills jag blev totalförlamad och sängliggande i månader. Den enda medicinen som den traditionella läkarvården kunde erbjuda var kortison, vilket ingav mina föräldrar panik. De försökte hitta alternativ, prövade till slut ett halmstrå och jag skickades på hälsohem.”
Den som stod bakom behandlingen var Birger Ledin, som på sin tid var banbrytande för örtmedicinens framväxt i Sverige. Rigmor hade förmånen att träffa honom och hans ord kom att betyda mycket för hennes snabba tillfrisknande. Men också för hennes framtida liv!
“Jag glömmer aldrig hur han tittade in i mina ögons iris och sa ´Du lever fel och tänker för mycket. Du ska vara ute i friska luften och ha roligt - åka kälke och sånt!´ Men samtidigt varnade han mig för att berätta om mitt möte med honom. De som har glädje av mina metoder hittar hit ändå, de andra vill inget veta´.”
“Och det dröjde inte länge förrän jag fick full insikt i vad han menade”, säger Rigmor.
Efter två dagar på potatisvatten, pepparrot, persilja och örttéer sprang hon i skolans trappor igen och sänkan, som varit över 100, var åter normal.
Men skolläkaren såg inte med blida ögon på det som hänt. Hon anade att Rigmor besökt en kvackare, vilken dåtidens läkarkår såg som något oacceptabelt och skumt. När hon ställdes mot väggen och tvingades svara på skolläkarens frågor stod det klart för henne vad Ledin menade:
“Det enda sättet att skydda mig och andra från liknande incidenter i framtiden var att själv bli läkare.”
För att bli trodd insåg hon motvilligt att man måste ha samhällets erkända auktoriteter bakom sig.
Birger Ledins ord hade ”tatuerats” in i Rigmor. Det förstår hon när hon ser tillbaka på sitt eget liv och hur det har formats. Rigmor föddes i Finspång, Östergötland, men redan när hon var 3 år flyttade familjen till Örebro där hon tillbringade större delen av sin barndom. Hon hade lätt för det mesta i skolan och om det inte hade varit för samhällets dramatiska reaktion på besöket hos naturläkaren, kanske yrkesvalet hade blivit ett annat.
Ville bli vetrinär
Min kärlek till djuren och naturen gjorde att jag först drömde om att bli veterinär. Rigmors pappa spelade klassisk gitarr och förgyllde hennes barndoms insomnande om kvällarna. Hon sörjer en aning över att pianot aldrig blev hennes riktiga vän, men musiken har hon på något sätt ändå alltid med sig i bagaget. För oss som lyssnar till henne framstår den varmt klingande rösten med dess många nyanser och uttryck som hennes självklaraste instrument.
Tankepauserna mellan de djupgående analyserna vittnar om att hon spenderat många stunder med att fundera över livet - kanske för många precis som naturläkaren Ledin på sin tid hävdade.
“Ja, det stämmer. Som barn bar jag på en stor ångest och krampkänsla över miljön. Mina mardrömmar handlade ofta om en himmel som färgades gul och luktade svavel.”
Rigmors intresse för miljön finns kvar än idag, men det konkreta engagemanget står hennes man för.
Själv har hon istället ägnat sitt yrkesverksamma liv åt att försöka sy ihop sina två starka sidor som humanist och naturvetare. Hon har låtit olika vetenskaper och forskningstraditioner mötas och komplettera varandra. Något som hennes patienter har älskat, men som har orsakat många missförstånd utanför mottagningens dörrar.
Vi lever i ett samhälle med specialister på varje område. Det ger ofta upphov till en smal och avlägsen kunskap som för den oinvigde inte alltid går att förstå. Specialisten kan lätt tappa kontakten med helheten och ha svårt att se sitt eget kunskapsområde i ett större sammanhang.
Samma tendens fanns med all säkerhet inom den traditionella läkarutbildningen under den tiden då Rigmor utbildade sig. Hur lyckades hon bevara sin gränsöverskridande syn på medicinen?
“Under förutsättning att jag höll isär de medicinska världarna och inte basunerade ut mina ståndpunkter så fungerade det bra. Inte förrän jag började arbeta med egna patienter kunde jag låta dessa världar mötas.
Först då fick jag möjlighet att - när patienten var öppen för det - visa på andra behandlingsmetoder.”
Som en röd tråd har människors berättelser följt Rigmor genom livet. Hon har fullkomligt älskat att höra andra berätta om sina öden och äventyr.
“Troligtvis är det något som patienterna känner på sig, för även när jag jobbade på akuten (!) fick vi ständigt in människor som ville ventilera sina tankar och öppna sig för mig. Det var likadant under mina elva år som företagsläkare på IBM. Därför ville jag gå vidare och under fyra år studerade jag Jungs analytiska psykologi i Schweiz.”
Hängivenheten till arbetet är lätt att spåra. Även vi lägger omedvetet fram våra liv för henne. Och med en sådan tacksam lyssnerska rinner orden fram som vatten ur en brunn.
Tack vare empatin och inlevelseförmågan i andra människors liv är det inte undra på att filmerna som Rigmor gjort tillsammans med författaren Marianne Ahrne blivit så ”nära” i sina dialoger med människor. Filmen ”Flickor, kvinnor och en och annan drake” är den som blivit mest uppmärksammad och kritiserad. Varför, undrar vi?
“Kritikerna har gjort en politisk och ekonomisk värdering av en film som först och främst vill beskriva kvinnans inre liv. Därför blir det så fel”, suckar Rigmor.
Dessutom har de ensidiga jämlikhetsfeministerna fått för sig att radarparet Robert-Ahrne vill få kvinnan tillbaka till spisen, vilket faller på sin egen orimlighet eftersom både Rigmor och Marianne är yrkeskvinnor som inte väjt för att göra karriär.
Hemmafru
“De har gjort mig till en hemmafru och krympt ihop mig till en liten dumbom istället för till en erfaren yrkeskvinna.” Hon håller emellertid med om att hon var naiv och oförberedd på den enorma kritiken och aggressionen som filmen utlöste. För en gångs skull blev hon sviken av sin annars så uppskattade förmåga till empati.
Överreaktionerna ser hon som tecken på hur det står till i vårt land.
Hon förstår att hon berör det som är outhärdligt i många kvinnors själar. Sådant vi inte vågar ta itu med i våra egna liv.
“Många av de som gått hårt åt mot mig har i efterskott ringt och bett om förlåtelse för sina utbrott. De har plötsligt förstått sina egna beteenden och i den stunden får jag även deras livshistorier berättade för mig.”
Det som förundrar oss mest är hur Rigmor orkar vara så fruktansvärt positiv hela tiden. Misströstar hon inte efter alla hårda angrepp? Och varifrån hämtar hon styrka och kraft för att gå vidare?
“En stor del av lindringen kommer självklart från min yrkesmässiga kunskap.Trots att jag var oförberedd i början så försöker jag alltid förstå det jag ser och upplever”, säger hon.
När vi undrar om hon vet vilken stor sympati hon får från folk inom frikyrkan, ser hon lite förvånad ut, men tillägger:
“Pingstmiljön är väldigt bekant för mig sedan barndomen. Kanske är det mångas böner som bär mig?”
Men Rigmor berättar även om alla de hundratals tackbreven hon fått efter att hennes filmer visats på TV. Om hejarop och klappar på axeln ute på stan. Och om responsen hon upplever i samband med sina föredrag.
Därmed inte sagt att hon slår ifrån sig all kritik. Hon tar med glädje emot konstruktiva råd och vill skapa en bättre morgondag. Rigmor erkänner att hon ofta varit godtrogen när hon frivilligt ställt sig vapenlös inför ”exekutionsplutonen”.
Det naturliga steget
“Jag måste förbereda mig bättre på mothuggen i den framtida debatten för att klara angreppen”, menar Rigmor Roberts. Hennes och Marianne Ahrnes andra film heter ”Gott om pojkar-ont om män”. Trots att den är gjord på samma sätt som den första filmen om kvinnor, har den jämförelsevis knappt uppmärksammats.
Den konstnärliga touchen och det poetiska språket är detsamma. Även myterna och sagorna används ofta som symboler för att beskriva mannens inre och yttre egenskaper. Armén, polisen och fångvården är några flitigt använda yrkesområden som Rigmor och Marianne rör sig i och hämtar sina intervjupersoner ifrån.
Skildringen av de grundläggande biologiska och arketypiska faktorerna bakom mannens beteende borde kunna ge nya aha-upplevelser. Däremot utelämnas mycket av de typiskt kvinnliga domänerna som familj och barn i filmen om mannen.
Vad är det som gör den här filmens sanningar mindre kontroversiella, frågar vi oss?
Beskrivningen av mannen inom specifikt mansdominerade områden är kanske bara en bekräftelse på vad de redan vet? Och för en samhällsgrupp i maktställning- som männen utgör- verkar filmen bara förbli en ren återgivning av kända fakta, utan att utgöra något egentligt hot? Antagligen därför har filmen”Gott om pojkar-ont om män” nästan enbart mötts av instämmande nickningar.
Om vi skulle uppehålla oss vid männen ett tag, så är Rigmor omgiven av dem i sitt eget hem. Hennes man Calle har funnits med sedan studietiden, då de läste medicin ihop. Från att ha utbildat sig till invärtesmedicinare med inriktning på cancerforskning började han – efter Rigmors uppmuntran - att forska om miljögifter på Hygieninstitutet och idag är han professor i fysisk resursteori. Det är han som ligger bakom projektet ”Det naturliga steget” och sedan fem år tillbaka jobbar han enbart med det.
Rigmor:
“Indirekt och privat är ´Det naturliga steget´ och miljön min tredje baby som ligger mig mycket varmt om hjärtat.”
Tillsammans har Rigmor och Calle två vuxna söner, Markus och Adrian. Och oundvikligen börjar vi samtala om uppriktighet, dess betydelse i mötet med sig själv och med andra.
“Andra människors problem behöver inte dränera oss på energi. Människors uppriktighet har en mirakelgörande verkan. Den ger mig kraft att gå vidare och försöka förstå det okända och även orsakerna till problem i nära relationer. Annat är det när människor förställer sig och inte vågar vara sig själva.”
I sitt arbete som analytiker jobbar Rigmor med 70% av personligheten som man enligt vetenskapen kan förändra. Resterande 30%, det som utgör vårt ursprungliga väsen, är den del av personligheten som vi inte kan göra något åt.
Innersta kärnan
Människor kommer till mig för att förstå sin egen kärna. När Rigmor tänker sneglar hennes ögon plirigt åt ena sidan. Plötsligt citerar hon en vers ur bibeln när jungfru Maria kommer till Simeon för att välsigna Jesus. ”Genom ditt hjärta ska ett svärd gå och därigenom kommer människors hjärtan att öppna sig”.
“Det är när vi delar varandras smärta, bär varandras bördor, som vi kan hjälpa - och i hjälpandet finns det både helande och kraft. Jag behöver inte alltid hitta lösningen på andras problem. Ofta räcker det med att visa empati, lyssna, finnas till hands och komma på vinklingar.”
Hur lyckas hon i sitt arbete?
Det låter för bra för att vara sant och vi utmanar henne. Är du själv verkligen uppriktig mot oss ?
“Självfallet är det min strävan, men vem vet om jag lyckas? För visst är det så att vi i officiella sammanhang mest försöker framhålla våra goda sidor. Hur jag är när jag är som värst? Det får ni fråga min man och mina barn om! Familjen känner ens skuggsidor som inga andra, visst är det väl så? “
Hur lyckas hon i sitt arbete?
Ytterligare en fråga som knappt går att besvara. För hur mäter man framgång när man jobbar med människors inre ? Måttet måste istället ligga i hennes djupa engagemang för människorna hon möter.
“Jag upplever mitt arbete som underbart och vill fortsätta med det hela livet!”
“Kanske finns det även människor som är besvikna, men många håller kontakten och kommer tillbaka. Egentligen är det mina patienter som borde besvara frågan om jag lyckats eller inte.”
Och under intervjuns gång får vi faktiskt möjlighet att fråga en av dem som ska boka ny besökstid per telefon. Rigmor presenterar oss via luren och överräcker den. Kvinnan tror inte hon skulle ha varit kvar i livet om det inte vore för Rigmor. Men Rigmor skakar av sig uppskattningen.
“Det kunde lika gärna varit en annan analytiker som gjort ett bra jobb.
Ofta handlar det om rätt timing och att någon ser vem man är- just då man verkligen behöver det. Det är inte det intelligenta man säger som är avgörande. Utan att jag som analytiker kan ta in det som ligger bakom orden, vilket är utmärkande för oss inom den lyssnande analytikerskolan.”
Genom att hålla föredrag och seminarier inom idrottsvärlden och inom de mansdominerade fälten av näringslivet, kunde Rigmor finansiera sin vidareutbildning till analytiker vid Junginstitutet i Schweiz. Därmed inte sagt att hon anammat allt vad lärofadern C.G Jung sade och skrev.
Egentligen är hon inte enbart “Jungian”. Och självfallet är hon definitivt inte “Freudian”. Hon vill nämligen inte reducera sina patienter till varken mytoffer eller sexobjekt. Men ändå måste hon för att kunna hjälpa dem - som yrkeskvinna inom den psykoanalytiska skolan - ändå luta sig mot giganternas samlade kunskap. Det är när hon framhåller detta som motståndarna tror sig veta bättre med en massa ytligt tyckande. Dessvärre leder det inte någonstans för en patient i nöd.
“Freud, psykoanalysens grundare, beskriver sexualiteten som fristående från kärleken och det kan jag inte acceptera. Tyvärr är även vårt svenska samhälle genomsyrat av den kärleksbefriade sexualiteten emedan vi sällan vågar närma oss begreppet kärlek. Jag vill istället betona det intima sambandet mellan själen, kroppen och känslolivet och talar alltid hellre om kärleken. Något som dessvärre skrämmer många som antagligen sällan har fått uppleva vad verklig kärlek är”, tror Rigmor.
Dessutom är den psykoanalytiska teorin i sin grund ateistisk.
Visserligen sägs det att Freud själv innerst inne var troende, men genom att klippa av den ogripbara gudomliga dimensionen gjorde han mänskligheten en otjänst.
“Själv har jag en religiös upplevelse av livet. Precis som Jung hade och den djupa insikten kan inte isoleras. Den andliga dimensionen av livet blir extra tydlig i kärleken till min familj, djuren, naturen, litteraturen, konsten och musiken! Samhörigheten i allt detta är för mig Guds närvaro.”
Hon är medveten om att de sekulariserade läsarna skruvar på sig när de läser sådana uttryck, men då påpekar hon att den moderna fysikens giganter, som tidigare var fanatiska materialister, åter börjar närma sig det gudomliga och oförklarliga...
Sedan barndomen verkar det ha funnits en balans mellan hur hon använt den kreativa och den mer logiska hjärnhalvan. Mångsidigheten i hennes intressen vittnar om detta.
Sanningar och myter
“Som barn levde jag med sagor, myter och de stora författarnas klassiska verk, samtidigt som jag intresserade mig minst lika mycket för de naturvetenskapliga ämnena. Och mellan de vetenskapliga luntorna under studietiden, belönade jag mig alltid med romaner och poesi. Det var mitt sätt att hämta ny kraft.”
Den stora förebilden inom litteraturen var och är fortfarande den mångsidige författaren Arthur Koestler. Som tjugoåring hade hon förmånen att lyssna till honom på ett symposium i Gamla Stan.
“Trots att han såg så oansenlig och grå ut i verkligheten blev jag inte besviken. Jag älskade honom och slukade varje ord han sa! Han var en av de få som kunde sammansmälta den konstnärliga och den vetenskapliga världen till en!”
Läkaren och författaren Lars Gyllensten, som var hennes lärare i medicin är en annan människa hon beundrar och lovordar.
Från den moderna litteraturen virvlar samtalet vidare till den grekiska mytologin och bibelns berättelser som är ständigt återkommande hos Rigmor:
“Bildspråket är det bästa verktyget vi har för att berätta om vårt inre.
När jag använder liknelser i mitt arbete som patienten med sin kulturella bakgrund kan knyta an till, då väller en hel värld av känslor och minnen upp till ytan”, säger hon och fortsätter:
“Myten berättar sagan om det inre, om dig och mig när vi är ensamma med Gud. Men det är viktigt att använda myttänkandet symboliskt och individuellt, annars kan det misstolkas och bli farligt.”
Rigmor hänvisar ofta till den religiösa mystiken. Frågan är om inte en del av motståndet, som hon ofta möter, ligger just i detta? Inte minst med tanke på vårt samhälles materialistiska grundsyn, där själva ateismen under en lång tid har varit en del av konceptet. Med det i bagaget verkar det inte spela någon roll vad Rigmor säger. Vissa ord och uttryck gör att somliga bara ser “rött”.
Något som Rigmor på djupet fått erfara är att det mesta inte beror på vad man säger utan vem som säger det. För visst finns det fler än hon som uttalat sig om skillnaderna mellan man och kvinna utan att hela världen har vänts upp och ner. Ibland är sanningarna banalare än man vågar drömma om.
Det finns de, som påstår att de svenska kvinnorna känner sig hotade av Rigmor för att hon ser så bra ut. För att hon bejakar sin kvinnlighet och har en utstrålning som de flesta andra saknar. Och sist men inte minst - att hon vågar angripa samhällets accepterade könsbild inom det egna könet!
Visserligen har vistelsen i stormens öga lärt henne mycket om livet, men den upplevelsen är inget hon ens önskar sina fiender.
“Jag har fått se medmänniskors aggressioner på nära håll. Nu förstår jag varför så många är tysta i Sverige. Visst har jag klarat pärsen, men om jag hade varit i ett känsligare tillstånd, till exempel gravid, så vet jag inte hur det hade gått. Det kan nämligen bli ödesdigert för en gravid kvinna att ta emot så mycket mentala hugg och slag som jag fick. Egentligen ska kvinnor inte kunna stänga av sin känslighet på samma sätt som mannen. Det är en av de biologiska faktorerna - tack vare vårdandet av det kommande barnet - som vi måste ta hänsyn till. Förr stämplade man denna känslighet som hysteri - idag låtsas många att den inte existerar.”
Med dessa tankar på läpparna menar hon att den medfödda skillnaden mellan man och kvinna får konsekvenser i samhället. Men konsekvenserna bör mötas med en sådan empati och respekt att den samtidigt eliminerar alla negativa bieffekter.
Förr behandlades exempelvis den gravida kvinnan som en oförmögen porslinsdocka även långt efter det att hon fött barn. Numera vet man - enligt senaste forskningsresultat - att bland annat idrottskvinnor som just fött barn, redan 5 veckor efter förlossningen kan börja tävla. Och tack vare hormonomställningen i kroppen överträffar de på en gång sina tidigare prestationer!
Och än en gång retar hon förmodligen gallfeber på de jämlikhetsfeminister, som hävdar att “den lilla skillnaden” nästan helt och hållet är konstruerad av samhällets normer om hur män respektive kvinnor bör bete sig.
Å andra sidan finns det många nyktra som tycker att det är fantastiskt att Sverige har en Rigmor Robert. En modig kvinna, som äger förmågan att väcka oss sovande medborgare ur den passiviserande slummerns stadiga grepp?!
Mångfaldens förespråkare uppfattar till och med de olika reaktionerna på Rigmors närvaro som ett sundhetstecken och bevis för att en ny tid står för dörren. En tolerantare tid, då vi äntligen får möjlighet att kasta av oss likformighetsoket!
Först då får Guy de Maupassants kända citat en verklig innebörd. “Hurrah pour la petite difference! Hurra för den lilla skillnaden”.
Nu vill vi som vanligt höra dina kommentarer efter att ha tagit del av denna intervju om "kvinnan som gör skillnad".
Gabriella M Tolsen
Redaktör/research i kunskapsnätverket Kreaprenör®