Den förnuftsbaserade staten har inget existensberättigande
Det sjuka förnuftet och den missbrukade tron är dåliga rådgivare, anser den nye påven.
”Den förnuftsbaserade staten, som är ogripbar och historielös, har ingen existensberättigande!” Med dessa utmanande tankekorn avslutar den nye påven Benedictus XVI, alias Joseph Ratzinger, en av sina många sofistikerade artiklar i Frankfurter Allgemeine Zeitung.
Så här lyder annars artikelns spännande huvudrubrik: ”På spaning efter freden – med det sjuka förnuftet och den missbrukade tron.”
Den tyske påven penetrerar detta känsliga tema på ett mycket känsligt sätt. Ja, han genomborrar ledmotivet mer som en empatisk politiker än en dogmatisk överstepräst. Och han tar avstånd både från förnuftets och trons despoti. Båda är lika skadliga för freden och mänskligheten.
Ideologisk cynism fördunklar samvetet
Det upplysta förnuftet prioriterar allt mer den ideologiska cynism, som fördunklar samvetet, enligt påven. Därmed uppstår ett sjukt tillstånd, som gynnar särintressen, egennyttan och den kommersiella råheten. Vilket i sin tur resulterar i ett samvetslöst utnyttjande av jordens resurser. Profithungern tränger undan den goda avsikten. Makten ersätter rättssystemet!
Men inte heller trons fanatiska fundamentalister går fria när de hamnar under påvens lupp. Han underkänner deras brottsliga sätt att i alla sammanhang utnyttja Gud för egna och tvivelaktiga syften. Nej, Gud sanktionerar inte hämnd, terror och våld – även om det finns våld, som tyvärr måste bekämpas med våld.
Ja, det är rent av en plikt att sätta stopp för det hänsynsslösa våldet, som åsidosätter lagen och förstör rättssystemet. Men kraven på det rättvärdiga ”stoppet” måste vara mycket höga. Och påven förtydligar vad han menar:
”Om det finns bellum iustum (rättvärdigt krig) i världshistorien, då var de allierades kamp mot nazismen en sådan strid. År 1945 befriade de allierade Tyskland och Europa från nazismens omänskliga terror och återinförde rättsordningen.”
Påven sanktionerar denna kollektiva militära insats eftersom den gynnade både segrarna och förlorarna.
”Även vi tyskar blev befriade från ett laglöst fängelse. Vi måste vara tacksamma för det. För efter 1945 fick västtyskarna freden i gåva – tack vare de demokratiska krafternas generösa attityd, som konsekvent avstod från bestraffning, hämnd och de besegrades förnedring.”
Korrigerar katolikernas historiska misstag
För övrigt har Joseph Ratzinger med egna gärningar bevisat att han inte accepterar trons missbruk och att föredrar försoning i alla sammanhang. Han har fortlöpande försökt korrigera den katolska kyrkans historiska misstag.
1) Som prefekt för Doctrine of the Faith spelade Ratzinger en avgörande roll i Vatikanens revolutionerande försoning med judarna under Johannes Paulus II. Han förberedde personligen Memory and Reconciliation, dokumentet som år 2000 sammanfattade kyrkans felaktiga behandling av judarna. (Den israeliske journalisten Sam Ser skrev om det senast i april i Brittiska Sunday Times och The Jerusalem Post.)
2) Som president för den påvliga bibelkommissionen övervakade han förberedelserna av Det Judiska Folket och Deras Heliga Skrifter i den Kristna Bibeln. En milstolpe i den teologiska förklaringen av judarnas inställning till Jesus.
3) För en tid sedan öppnade Joseph Ratzinger Vatikanens arkiv, som dokumenterar inkvisitionen, för en international forskargrupp. Enligt den första forskarrapporten blev cirka 10 miljoner kättare (judar, muslimer, häxor med flera) den katolska inkvisitionens offer (1000 – 1600). Kättarna torterades till döds eller brändes på bål. (Mot slutet deltog även de protestantiska kyrkorna i avrättningsprocessen!)
4) Sedan 1990-talet har kardinal Joseph Ratzinger arbetat intensivt med återföreningen av de lutherska kyrkorna och Vatikanen. Det första steget i denna riktning har redan bekräftats med en gemensam deklaration i Augsburg den 31 oktober 1999. Dessutom fick Martin Luther upprättelse året därpå i septembernumret av Communios, där Ratzinger i en uppmärksammad artikel medgav att Luther hade rätt i sin protest mot avlaten. Det var fel att bannlysa honom.
”Försoningens Apostel” eller ”Pansarkardinal”?
Av någon underlig anledning tiger massmedierna i Sverige om dessa fakta. I stället för ”Försoningens Apostel” presenteras Joseph Ratzinger som "Pansarkardinal".
Därför är det spännande att följa hans tankegång om fredsprocessen från 1945 till våra dagar. Han konstaterar att de demokratiska krafterna grundade 1945 en västtysk stat, som inte byggde på trons utan på förnuftets etiska normer. Men deras religiösa rötter och värderingar hjälpte dock till att återge och förstärka den ”ryggrad”, som deformerades och kröktes under Hitlers tyranni.
Samtidigt skiljde sig väst från öst. Eller rättare sagt från Central-Europa och Öst-Europa, där människorna på nytt hamnade i stater, som tyranniserades av ett enda bestämt parti. Med följd att lögnen ännu en gång intog maktpositionen i dessa partistater.
Resultatet blev en sällan skådat intellektuell, själslig och ekonomisk förstörelse, som tydligt kunde registreras efter diktaturernas fall. Förstörelsen kulminerade i samband med kriget på Balkan, fast där hade striderna även andra och djupare historiska orsaker. Och påven poängterar:
”Västeuropas långa och historiska fred efter 1945 har dessvärre ackompanjerats av konflikter, som har varit allt annat än frediga. Från Korea, Vietnam, Indien, Pakistan, Bangladesh, Algeriet, Kongo, Biafra-Nigeria, Sudan, Rwanda- Burundi, Etiopien, Somalia, Moçambique, Angola, Liberia, Afghanistan till Tjetjenien. För att nu inte tala om sammandrabbningarna i Det Heliga Landet och Irak.”
Belyser fientlighetens nya fenomen…
Joseph Ratzinger vill inte fördjupa sig i krigens orsaker. Han vill endast belysa fientlighetens nya fenomen från två olika perspektiv.
Det ena är den sammanbindande kraft, som tidigare höll ihop de olika gemenskapers samlevnad har plötsligt kollapsat.
Påven: ”Som jag uppfattar det så har lagen och rättsordningen, som stabiliserar samlevnaden, har brutit samman i dessa samhällen och har blivit ersatta med ett anarkistiskt kaos. Särskilt i Somalia kunde vi erfara det. Upplösningens orsaker är naturligtvis ytterst komplexa. Men några av dem går att namnge. Den ideologiska cynismen, som många gånger är starkt sammankopplade med den kommersiella cynismen. Denna cynism sätter samvetet ur spel! Med en ödesdiger exploatering i dess släptåg!!”
Det andra fenomenet är terrorn, vars nätverk hela tiden växer och ofta infiltreras av kriminella organisationer. Den kan hota hela mänsklighetens existens om deras ansvarslösa ledare kommer över nukleära och biologiska förintelsevapen.
Påven: ”Terrorn kan dock inte elimineras eller besegras enbart med våld. Inte ens med rättfärdigt våld, som mycket lätt kan bli laglöst och som kan slå tillbaka. Särskilt om man avstår frän att undersöka terrorns egentliga orsak. Märk väl att källan till denna typ av övergrepp finns ofta i den lag- och rättslöshet, som hittills ingen har tacklat tillräckligt kraftfullt.
Terrorbekämpningens huvuduppgift borde vara att avskaffa terrorns jordmån. Och se till detta rättfärdiga tvång erbjuder alla parter någon form av förskotterad ursäkt. Därmed avbryts terrorns växande spiral. Där man obarmhärtigt tillämpar principen ”öga-för-ögat” finns ingen utväg. Det är nödvändigt att visa en barmhärtig mänsklig attityd även i situation, som i första ögonblicket ter sig hopplösa.”
Krocken mellan ”väst” och ”islam” förenklas!
Påven Benedictus XVI anser att det är viktigt att inte en stormakt ska ta spetsen i terrorbekämpningen. Risken för korruption är för stor. Det är nödvändigt att ge aktionen en internationell balans och på sätt försvara ius gentium ( folkens gemensamma rätt). Han är medveten om i dagens terrorpräglade konflikt mellan ”väst” och ”islam” finns även kulturkrockar och olika moraliska tolkningar inblandade, men det är en felaktig problemförenkling. Men kan varken reducera ”väst” eller ”islam” till en sådan primitiv nivå.
Det är direkt groteskt att ställa ”västs upplysta förnuft” och ”islams fanatiska fundamentalism” mot varandra. Och Påven nyanserar:
”I denna tillspetsning finns bara en sanning; att förnuftet och tron är starkt sammankopplade. Därför kräver freden att vi upprättar ett anständigt förhållande mellan dessa två. Eftersom vi har kunnat konstatera att både förnuftet och tron har sjukliga tendenser. Och båda når likartade destruktiva resultat.”
Den missbrukade tron visade förmodligen sitt mest dramatiska ansikte den 11 september 2001 i New York, medan det sjuka förnuftets kanske mest makabra resultat har varit Pol Pots terrorvälde efter 1945. För att nu inte tala om den fortlöpande och kusliga ”förädlingen” av nukleära vapen…
Förstör mer än bygger upp!
Ja, det upplysta (?) förnuftet dras allt mer åt en destruktiv utveckling. I stället för att söka sin kraft i uppbyggande åtgärder väljer man ofta förstörande handlingar, enligt påven. Han fastslår:
”Forskningen i genetiska koder, som trevar mot livets rötter, visar klart och tydligt att förnuftet vill hellre framställa människan som produkt och inte som skapande väsen, naturens gåva. Och produkten människa kan självfallet också förintas. Under tiden blir det högtidliga begreppet förnuft utplattat och förvandlas till simpel banalitet, som empiriskt kan kontrolleras. Etiken, moralen och tron hamnar därmed i subjektiv sfär, utanför förnuftets kollektiva arv. ”
Det förvridna förnuftet betraktar varje definitiv och giltig erfarenhet som fundamentalistisk och utan värde om den inte har passerat förnuftets bevisbara sanningskontroll. På så sätt tar förnuftet ut skilsmässan från tron och öppnar automatiskt dekonstruktionens, förstörelsens port. Påven anser att religionens och de kristnas plikt att hålla dörren öppen också för förnuftets etiska och moraliska dimension, som även innehäller kristendomens viktigaste beståndsdel; kärleken!
”Kärleken förnekar varje form av våld och terror och avvisar varje ideologi, som bygger på tyranni och despoti. Kärleken står för jämvikten mellan förnuft och tro.”
Med andra ord, stater som enbart bygger på det rena förnuftet är kärlekslösa – trots att de hävdar motsatsen. Glöm inte att när man låter majoritetsprincipen styra åsidosätter man minoriteternas rätt och rättssystemet urholkas. Och då återstår bara statistiken som riktlinjevisare.
Imi Markos, journalist och chefredaktör i kunskapsalliansen Kreaprenör®