Nordanvinden Bengt Lindström - de varma ländernas konstnär
Bengt Lindström |
schuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu...
schuuuuuuuuuuuu...
Så låter ”Vento del Nord”, ”Nordanvinden”, och så känns det när man betraktar målningarna av Bengt Lindström, Sveriges kanske mest uppmärksammade konstnär internationellt. Därför kallas han just ”Vento del Nord” i Italien.
Ja, det är de varma länderna Italien, Spanien, Frankrike och det konstkunniga Belgien, som mest uppskattar svenskens friska och utmanande penseldrag, präglade av det kyliga Lapplands färgstarka myter och mystik. Inspirationskällan för denne väletablerade Parisbo och EU-medborgare från Storsjö Kapell.
- Mina gallerister här nere i Paris anser att konstverket måste vara genomsyrat av det land eller den region, som konstnären kommer ifrån. Det är ett av grundvillkoren för internationell framgång. Dessutom måste man självklart göra bra grejer, annars har man ingen som helst chans att hålla sig kvar, säger Bengt Lindström när han sätter sig i sin ateljés tunga fåtölj och för första gången låter sig avporträtteras av en yngre konstnär, Staffan Tolsén.
"Den gamle och färghavet" deklarerar så att det ekar i jätteateljén på 700 kvadratmeter, tidigare l´Operas dekorverkstad på rue Arthur Rozier i Belleville, konstnärernas nya hemort i Paris. Och ekot härifrån borde registreras i varje direktörsrum hos de svenska företag, som vill vara globala.
|
Glokalt - endast det ursprungliga är värt något
I det globala konkurrensdramat är det endast det ursprungliga, som har ett eftertraktat värde. Endast det äkta lokala blir globalt.
Det kallas ”Glokalt” och erövrar världen som ”Nordanvinden” Lindströms tavlor, franska viner, italiensk spagetti, finsk sauna, persiska mattor, indisk kashmirull, kinesiskt té, japanska kameror och schweiziska klockor. De som förnekar och utraderar sina lokala rötter förlorar den globala kampen. Ingen vill ha en identitet, som tillmötesgår den utslätade internationella smaken med en könlös gemensam nämnare. Till och med Coca Cola är äkta. Ja, faktiskt, hur underligt det än kan låta står drycken för den amerikanska livsstilen, som attraherar så många.
När vi drar dessa långtgående slutsatser ler Bengt Lindström milt och medgivande. Och när vi påpekar att svenska företag starkare borde markera den nordiska härkomsten i sin marknadsföring lyssnar han nyfiket. Vi nämner Volvo, som för ett antal år sedan döpte en av sina bilmodeller till Amazon när den kunde ha hetat Sleipner, överguden Odens åttafotade häst i den nordiska mytologin. En modell med spännande story, förankrad i vikingatiden.
- Det ligger mycket i det, säger Bengt Lindström och skrattar igenkännande. Dels har han använt en Volvo-bil, en Volvo 240, som ”målarduk” vid motormässan i Malmö 1981, dels skapade han 1983 en jättestaty, föreställande Tors hammare med en färggrann Volvo-bil som hammarhuvud. Dessutom berikade han Art Centret på Midlanda flygplats i Sundsvall med tavlor på gudar ur den nordiska mytologin.
Där finns guden Oden, som i den lindströmska härtappningen domineras av ett stort lyssnande öra och ett stort hotande öga. Örat markerar kunskapsviljan och ögat skräcken - antagligen inför kunskapens snåriga stigar. En symbolik som röjer släktskapet med kunskapens "äpple" i det judisk-kristna testamentet, där Adam och Eva blev varnade för kunskapens suspekta makt.
Något att fundera över för det nya kunskapssamhällets enögda anhängare.
- Tro det eller ej, men Oden var faktiskt både kunskapens och skräckens gud. Och han var enögd, efter att ha offrat sitt ena öga för den magiska visheten, påpekar Bengt Lindström och yppar omedvetet det avgörande och kryptiska draget i sin konst. Samtidigt visar han en indirekt framtidsväg för svenskt näringsliv, som han fortfarande är engagerad i - efter 53 år i Paris. För en tid sedan färgsatte han Vattenfalls dammfasad i Jokkmokk och Scanias rekordlånga lastvagn, som gör PR på EU-ländernas vägar.
Det är samiska tecken respektive renhjordens abstrakta rörelse som väcker våra sinnen.
Förnyelse med känslan som vägledare
Bengt Lindström fortsätter:
- Jag letar alltid efter det okända och ogripbara i tillvaron. I det outforskade och hemliga finns nämligen möjligheten till ständig förnyelse. Och jag försöker hela tiden förnya mig med känslan som vägledare. Då får jag flyt.
Känsla och flyt är förmodligen viktigare än kunskap, som ofta kan vara förlamande. Någon har sagt att ju fortare man arbetar desto mänskligare blir tavlan. Man ska skapa så snabbt att tanken inte hinner i kapp känslan och handen. Då blir också resultatet bäst.
Ytterligare en tankeställare för de nya kunskapsföretag, som intensivt letar efter de svårupptäckta, men fruktsamma tomrummen mellan olika kunskapsfält. De som vill besvara tomrummens gåtfulla frågor måste lita på intuitionen. Man kan likna det vid att vandra på månen där jordisk kunskap är oanvändbar.
- Konsten är ett mysterium - det vet jag absolut. Annars vet jag egentligen ingenting, säger Bengt Lindström gång på gång när vi anstränger oss för att försöka förstå eller få honom att tolka tavlorna i ateljén.
Ändå - eller kanske just därför - verkar han kunna mer än de flesta. Bland annat är han beläst. Hans senaste favoritlektyr är Lars Bergquists bok ”Swedenborgs hemlighet”. Emanuel Swedenborg, filosofen, teologen och naturvetenskapsmannen från 1700-talet med den spiritualistiska världssynen, matchar perfekt den lindströmska konsten. Swedenborg var från början mer moralist än mystiker. Men efter en religiös kris, då han bland annat försökte klarlägga förhållandet mellan ande och materia, övergick han mer och mer till att bejaka det ockulta.
Det oförklarliga i belysning av historisk mystik
Bengt Lindström, fascinerad av det oförklarliga, refererar till en andlig upplevelse eller en "syn" som Swedenborg hade 1759.
- Swedenborg befann sig på ett möte i Göteborg när han fick ”synen” om en eldsvåda, som han hävdade just då spred sig i Stockholm. Tydligen kunde han beskriva elden in i minsta detalj. Och morgonen efter fick mötesdeltagarna det hela bekräftat genom en kunglig kurir. Allt visade sig stämma med Swedenborgs ”syn”, till och med den exakta tidpunkten för brandens början och slut!
Bengt Lindströms engagemang i Swedenborg har självfallet sin förklaring. Bengt har nämligen egna andliga upplevelser, som påminner om Swedenborgs.
- Det märkligaste hände mig i Timrå kyrka för många år sedan. Jag skulle hämta en kompis från flyget och skulle just till att svänga upp på motorvägen. Visst har det hänt underliga saker ibland, men det här tog priset. Istället blev jag på ingen tid alls förflyttad till Timrå kyrka! Jag tänkte, det här är inte sant, och började köra mot motorvägen igen. Men återigen kom jag "fel". Jag blev så förbannad att jag gick in i kyrkan och började svära. Jag blev dock inte långvarig med svärandet, för plötsligt slogs mina käkar igen - precis som om någon stod och tryckte ihop dem med all kraft. När den förlamande känslan försvann försökte jag svära igen, men på samma sätt trycktes käkarna ihop, säger Bengt Lindström med både förundran och bävan i rösten. Han fortsätter:
- I sakristian såg jag en bild på en kyrkoherde som betytt mycket för bygden. Den gjorde starkt intryck på mig. Därför har jag satt upp hans bild här på ateljéns anslagstavla - som en ständig påminnelse om den där natten. Så tacka för att jag har en tro. Jag har ju själv upplevt krafter runtomkring mig som verkar och tar tag i en på ett väldigt konkret sätt.
Mytologi, men.........
För den som inte erfarit något liknande är det lätt att bortförklara händelsen med att Bengt måste ju ha varit "påverkad" på något sätt.
Men.
Vi, som väljer att tro på både Swedenborgs och Lindströms upplevelser, undrar hur han definierar dessa krafter? Kallar han dem Gud eller har han ärvt samernas och vikingarnas tro på många gudar?
- Säg det, säg det....Men jag tror nog trots allt på en slags kraft, en Gud, muttrar han, som om han ännu inte tänkt klart kring frågan.
Frågan ligger ju inte långt borta, för hur vi än vänder och vrider oss i hans ateljé så nog hittar vi tavlor förställande mystik, samiska shamaner och gudar ur nordisk mytologi. Man skulle kunna tro att han är same.
Men han är svensk. Av den anledningen ha han fördjupat sig i den svenska och nordiska kulturens sagor och myter.
- Jag föddes rakt in i den lappska miljön. Min far var lärare där och hade till uppgift att lära lapparna läsa och skriva, säger han.
Tre dagar gammal döptes Bengt dessutom i enlighet med samisk tradition och han fick passera genom rötterna på ett dött träd. Meningen med det är att man får de samiska gudarnas fulla beskydd från faror på livets snåriga väg.
Välsignad och ensam genom världen
Var nu än beskyddet kommer ifrån, så visst verkar han ha blivit välsignad med en stor dos av det. Kanske var det med den vissheten i bagaget som han vågade sig ut i stora vida världen för att utforska det okända, som snart blev hans livs röda tråd.
Efter studentexamen begav han sig till Konsthögskolan i Stockholm och under ett år målade han för Isaac Grünewald. Något som fick hans far att ge upp planerna på att Bengt, hans enda barn, skulle bli läkare.
Året efter, samtidigt med andra världskrigets slut åkte han till Köpenhamn för att fortsätta sina konststudier för Aksel Jörgensen, alias Asger Jorn.
Bengt Lindström:
-Eftersom mina föräldrar dog tidigt stod jag plötsligt ensam i världen. Nåja, inte helt sant, med tanke på att jag faktiskt hade min moster journalisten Edith Petersson Dumas i Chicago. Det var alltså dit min första stora utlandsresa gick.
I Chichago fortsatte Bengt sina konststudier. Samtidigt klarade han livhanken genom att ta diverse ströjobb som både kägelresare i bowlinghall och diskare på restaurant.
1947 anlände Bengt Lindström för första gången till Paris.
- Jag glömmer aldrig ögonblicket när jag stod ensam på Gare de Lyón med bara en resväska i handen och undrade vart i herrans namn jag skulle ta vägen. Plötsligt såg jag en kille som tycktes sitta i samma båt som jag. Han var amerikansk soldat. Vi slog följe och hyrde till en början rum på samma ställe, närmare bestämt hos en dam som visade sig vara moster till nobelpristagaren i litteratur André Gide. Ännu en mystiker.
Men nu började också Bengts svåraste tid, de många "hundåren". Och trots det tunga livet med diverse nattarbeten höll han fast vid sina dagliga konststudier. Vid Konstakademin André Lhote träffade han Marie-Louise Boudriot, som redan 1951 blev hans fru och mor till hans två barn.
Bengts mytologiska intresse sammanföll med expressionisterna i COBRA-gruppen. Konstnärerna från Köpenhamn, Bryssel och Amsterdam. COBRA vände sig mot den tidens abstrakta konst och stod för en mer befriad linje. 1950 flyttade gruppen till Paris under ledning av den holländka konstnären Carl Appel. Ett flertal av dem blev också Bengts nära vänner.
Vänner och ärliga kritiker nätverk under hundåren
- Jag kände dem alla. Appel, Corneille och Pedersen med flera. Men Pierre Alechinsky och Asger Jorn hör definitivt till dem som kom att stå mig närmast. Tack vare dem, mina vänner och samtidigt ärliga kritiker överlevde jag "hundåren". Trots att vi egentligen var konkurrenter så existerade ingen avundsjuka oss emellan, menar Bengt Lindström.
Istället fungerade vännerna som ett nätverk. Ett ömsesidigt givande och tagande av tjänster, femtio år innan nätverkssamhällets födelse.
Ja, det låter otroligt med tanke på hur konstnärsklimatet sägs vara i Sverige.
- Det är ju löjligt! För mig är det en självklarhet att glädja sig åt någon som är duktig och som det börjar gå bra för!
Bengt tar en paus, stiger upp ur fotöljen och tänder ytterligare en cigarett och ber sin assistent Bert om en ny öl.
- Självfallet finns det undantag även bland svenska konstnärer. Max Valter Svanberg och Anders Österlin, som sympatiserade med COBRA, hör till dem som var väldigt generösa mot mig.
Bengt är annars försiktig med generella uttalanden om Sverige. Svenskarna delar i själva verket den rädsla för det okända som han tror finns hos en stor grupp människor i de flesta av världens länder och kulturer.
Tyvärr. Och med det kommer vi otvivelaktigt in på hur han som konstnär mottagits i sitt eget hemland. Bengt Lindström har ju fått privilegiet att utsmycka många offentliga platser i Sverige, även om flera av hans verk har orsakat heta debatter.
Brinner och framkallar starka känslor
Vid infarten till Midlanda flygplats i Sundvall finner vi en färggrann trettio meter hög skulptur i form av bokstaven "Y", symbolen för Västernorrlands län.
- Dessutom målade jag som sagt om en Volvo 240 till motormässan i Malmö 1981. Den fick senare sin plats i Sundsvalls hamn, där den stod i många år tills motståndarna fick sin vilja igenom och flyttade den till Östersund istället.
Trots att Bengt Lindström idag säljer tavlor för fantasisummor uppstår det titt som tätt starka reaktioner på det han gör. Något som han ändå måste vara tacksam för. Tänk om ingen skulle märka det han lägger ner hela sin själ och sitt hjärta på att skapa!
Bengt Lindström brinner verkligen för det han gör. Därför har arbete och fritid alltid flutit ihop. Enligt assistenten Bert, som troget följt Bengts skapande i över trettio år, är det aldrig tal om någon semester i vanlig bemärkelse.
Det är antagligen en biverkning från "hundåren" innan Bengt fick sitt verkliga genombrott.
- De första elva åren sålde jag inte en enda tavla, berättar han. Men sen gick det fort. Under min första samlingsutställning på Tooth Gallery i London satsade galleriets direktör M. Cochrane hårt på mig och köpte flera av mina tavlor. När de andra galleristerna fick nys om det strömmade de till Paris och tömde min ateljé på rubbet! Helt otroligt!
Själv växte han upp i ett hem helt utan tavlor. Däremot var det norrländska landskapet utanför hemmets fönster en enorm tavla , som etsade fast sig i hans inre. Redan tidigt i grundskolan började Bengt Lindström återge sina naturupplevelser. Liksom den nära relationen med samerna och deras kultur.
- Jag har jagat mycket med samer och hyser stor respekt för deras kunskap och intuitiva känsla för naturens växlingar. De har en ovärderlig hjälp i sina hundar. Ofta leve en same dygnet runt i flera månader med sin hund. Den blir som var mans förlängda arm.
Färgglad jättekåta i Arjeplog i kontrast till St Tropez
Samhörigheten med samerna är något som han ständigt markerar. Bland annat har han färgsatt Arjeplogs jättekåta. Och han har även ett fortlöpande samarbete med samekonstnären Lars Pirak.
Varje sommar sedan över femtio år tillbaka tillbringar Bengt på sin gård utanför Sundsvall. Däruppe är och förblir han alltid samme Bengt. Det vittnar starkt om att han mitt i all internationell framgång vill vårda och bevara sina norrländska rötter.
Ändå har han tillbringat fem år i superkändisarnas mondäna St Tropez i början av 1950-talet. En viktig period för hans konstnärliga utveckling. Där fick han många betydande kontakter och vänner. Jean
Grenier och författaren Albert Camus, lärare från Algeriet, var ett par av dem.
- Jag lärde känna Camus själv. Han var en fantastisk människa! Det i sin tur ledde till att jag inbjöds till Nobelmiddagen i Stockholm när Camus mottog nobelpriset i litteratur 1957.
Lindström och Camus har mycket gemensamt. Båda är trogna sin ursprungsmiljö i sina verk, samtidigt som de dras till de öppna landskapens mystik. Bengt till det lappländska och Camus till Algeriets öknar.
Men åren i St Tropez var viktiga även på det personliga planet. Här föddes nämligen hans första barn, dottern Mariana.
- Jag har två barn och fyra barnbarn. Min son Alexander, som är sju år yngre än sin syster Mariana, har till viss del gått i mina fotspår. Han är en mycket duktig skulptör. Min dotter har hunnit bli femtio år och bor med sin familj på min gård utanför stan, där jag i många år bodde med Marie-Louise, min avlidna hustru. Jag och min nya fru Michelle har istället en lägenhet i centrala Paris, berättar Bengt Lindström.
Vägrar tappa sitt ursprung
Trots att barnen är uppväxta med en fransk mamma och i franska skolor har Bengt Lindström sett till att de lärt sig hygglig svenska. I ateljén möts vi också av spännande kontraster och det är svårt att säga om Bengt Lindström är mer fransk än svensk. Efter femtio år i Paris har han helt tagit till sig den kultur han lever i, samtidigt som han vägrar att tappa sitt ursprung. Det globala och det lokala går hand i hand.
Ja, även i hans hobby. Bengts andra (!) stora intresse är att flyga. Och under långa tider har han själv ägt plan. Men numera lånar han dem av vänner. För visst flyger han än!
- På äldre dagar måste jag förnya mitt flygcertifikat varje halvår. Jag brukar flyga till Sundsvall på tre och en halv timme, säger Bengt Lindström, och för första gången skymtar något som liknar en stolt min fram.
Förkärleken för flygandet stämmer med Lindströms längtan till att erövra det okända, det outforskade ovan molnen. Att få nya perspektiv. Med sin flygning var han nära att skrämma livet ur den franske filmregissören Jaques Tati. Det var under deras gemensamma flygtur till Sundsvall. Och man kan inte låta bli att undra om det var där Tati fick uppslaget om att börja driva med vår mekanikdominerade tillvaro, där människan förgäves försöker finna sig till rätta. Flera av hans filmer har just detta tema. För Lindström själv är det inte tekniken utan flygäventyret som lockar...
Aktiverar bägge hjärnhalvorna
Av samma orsak fascineras han av idrotten. Den ovissa dramatiken och den svårberäkneliga utgången. Under ungdomsåren spelade Bengt handboll på toppnivå.
- Efter att ha brutit ett finger på målarhanden la jag av. Visserligen tränade jag snabbt upp måleriet med vänsterhanden, men jag tappade lusten när spelet blev både hårdare och ojustare och fyllt av skaderisker.
Sedan Bengt kom till Paris spelar han istället tennis och biljard. Biljardbordet intar en central plats i den andra halvan av ateljén. På biljardbordets kortsida finner vi en plakett av pärlemo. Där står namnet Auguste Renoir ingraverat. Den store impressionisten? Javisst, det var han som ägde bordet 1905.
Här står också ett antal muskelbyggarredskap. Antagligen är mångsidigheten en del av förklaringen till att Bengt hela tiden orkar gå vidare i sitt skapande. För det är ju det som händer när man aktivierar både den högra och den vänstra hjärnhalvan.
Efter lunch och daglig middagslur är det dags för Bengt att sätta igång med sitt dagsverke. Det sker i ett harmoniskt samspel mellan Bengt och hans assistent, trogne vän och färgexperten Bert Berglund. Under intervjuns gång skojar Bert lite då och då med "mästaren" angående hans vanor och ovanor. Men under det som bara verkar vara en jargong skymtar en lång vänskap fram.
Dyr i drift - 2 ton oljefärg per år går åt
Bert håller i allt det praktiska. Det gör att Bengt Lindström kan ägna sig helt åt sitt skapande. Samarbetet följer vissa återkommande mönster. De jättelika färgburkarna står ständigt utan lock. Före varje skaparpass går Bert dit och lyfter av skinnet som bildats. Varje gång Bengt använt en pensel kastar han iväg den ett par meter över till ett galler, där överbliven färg rinner ner på golvet. Där står Bert redo och tar emot penslarna, som förr slängdes efter första användningen, men som numera tvättas och återanvänds. Och Bert kan intyga att Bengt Lindström är dyr i drift.
- Bengt förbrukar två ton oljefärg per år från Nordsjö, som anlitar Bengt som färgkonsult. Själv kom jag hit för 30 år sedan för att måla om Bengts gård utanför Paris. Sedan dess har jag inte vikt från hans sida. Men penseltvättare är bara en av mina många roller, muttrar Bert.
- Om jag är borta en enda dag är hela ateljén upp och ner, eller hur Bengt?! Och hur vore det om du skulle börja måla med tempera som den här nya konstnären Tolsén, så vi slapp bli så yra i skallen, klagar Bert.
Bengt småler och skakar på huvudet. De kan varandra utan och innan. De vassa skämten bär trots allt på ömsesidig värme. Bengts pliriga och pigga ögon gör att kontrasterna blir allt större. Visserligen stirrar den enögde Oden på oss när vi lämnar ateljén. Men det är inte det vi minns mest. Istället ligger bilden av Bengt Lindströms snälla och trygga ögon kvar på näthinnan. ”Nordanvindens” varma blick. Och dem hittar vi ingen motsvarighet till i någon av hans målningar. Antagligen är han beskyddad från högre ort. Inte bara från yttre faror utan även från inre.
Man brukar ju säga att ögonen är själens spegel och de ljuger aldrig. Det är ju kontrastfärgernas samspel som får varje färg att framträda. Att det gäller även för själsliga tillstånd förstår vi nu.
Bidrar närheten till de stora mästarna som Renoir och dekoren och musikaliteten från den gamla operaateljéns väggar till hans ögons förnöjsamhet? Förmodligen.
Staffan Tolsén verkar instämma. Det tror vi oss se på porträttet. Han har fångat Bengt Lindströms pliriga blick. De långt skådande ögonen. Glädjen och ödmjukheten inför livet, som gett honom så mycket. Så nära Gare de Lyón, men ändå så långt borta från den dagen han stod där ensam med en väska för mer än femtio år sedan.
Imi Markos och Gabriella M. Tolsén
Redaktörer i kunskapsnätverket Kreaprenör®