Skilj på konst och artisteri !

Van Goghs målning "Starry Night" representerar Konsten med stort K, dvs den kosmiska dimensionen.

En viktig uppmaning nu när vi möter Upplevelsesamhällets krav, önskningar och drömmar är "att inte förväxla konsten med artisteri". Visserligen präglas detta nya samhälle av ett kaotiskt tillstånd, där varje individ och varje (relations)gemenskap bygger upp egna och isolerade värdenormer, men likväl gäller vissa fasta kriterier för konsten, som har accepterats av alla tongivande tänkare ifrån greken Platon till österrikaren Hermann Broch och tjecken Milan Kundera, de senare två av 1900-talets konstfilosofiska ledargestalter.


Enligt dessa "eviga" kriterier, som Broch & co drar en lans för, kännetecknas varje äkta konstverk av kosmiska aspirationer. Genuin konst försöker nå fram till en totalkunskap om de oändliga frågorna: Varför lever vi? Vad är livets mening? Varför måste vi dö? Vad händer med oss efter döden? etc

De stora konstnärerna har i alla tider ansträngt sig att besvara sådana existentiella frågor. Men sådana ambitioner har inte artister. En trippelvolt på cirkus, ett fantastiskt passerslag i tennis eller ett drömmål i fotboll är i högsta grad ändliga svar, som saknar kosmiska dimensioner. Alltså, de kan inte göra anspråk på konst, utan endast på applådknipande artisteri.

Därmed har vi också besvarat frågan varför filmskaparen Ingmar Bergman räknas till de stora konstnärerna och Lasse Åberg till den yrkesskickliga artistgruppen. Det beror helt enkelt på de frågor som de försöker besvara. Oändliga kontra ändliga frågor! Jämför frågorna i "Det sjunde inseglet" med frågorna i "Sällskapsresan".

Att "Det sjunde inseglet" är obegriplig för många medan "Sällskapsresan" är lättbegriplig för alla säger också det mesta om konstens djup och artisteriets ytlighet. Stor konst är nämligen alltid före sin tid eftersom den alltid vill ge nya svar på de oändliga frågorna. Och de nya svaren är alltid så nya att de ter sig i det närmaste obegripliga för traditionella konsumentgrupper.

Impressionisten Vincent van Gogh sålde bara en tavla under sin livstid. Den stora allmänheten var inte heller beredd att köpa Bergmans triologi "Såsom i en spegel", "Nattvardsgästerna" och "Tystnaden", där den moderna, europeiska människan förtvivlat brottas med Gud, kärleken och upplösningen av vedertagna värderingar. Ja, saker och ting, som är före sin tid är alltid svårsålda!. I början!! Men priset stiger i längden!!!

Naturligtvis finns det enstaka superbegåvningar, som kan göra det
svårbegripliga lättbegripligt för alla... Till exempel Charlie Chaplin, som gick hem både hos barn och intellektuella - genom att skickligt kombinera konst med artisteri, innehåll med form.

Etik och Estetik

Hur kan det då komma sig att många vill upphöja artisteriet till konst?

Jo, för att de flesta av oss stirrar sig blinda på den färgstarka formen, den hisnande ekvilibristiken, den fängslande designen - kort och gott, den förbländande Estetiken. Och dessutom finns det falska profeter, som enbart fokuserar konsten på formen...

Man glömmer helt enkelt bort att varje äkta konstverk fordrar både och, dvs både etisk handling och estetiskt resultat. I varje fall enligt den tidigare nämnde och kände 1900-tals konstfilosofen Hermann Broch.

Men tro inte att Broch för en sekund betraktar etik som synonym för moral. Inte alls. Det etiska i Brochs tolkning syftar alltid till att öka insikten och kunskapen i mänsklighetens oändliga och irrationella frågor. På så sätt blir konstnärernas svar ständigt nya, men aldrig absoluta (!) eftersom vi aldrig kan nå fullständig insikt i irrationaliteten...

Men om man handlar ur etisk aspekt har det estetiska resultatet större chans att bli "bättre och skönare", anser Broch. Observera dock, det estetiska (formen och designen) ska endast fungera som följdverkan, bieffekt. Upphöjs bieffekten till huvudmål blir det platt fall. Det är de etiska, innehållsmässiga kraven, som garanterar ständig förnyelse - eftersom våra kunskaper ökar, men dessa blir aldrig tillräckliga...

Konsten som benchlearning !

..... Denna otillräcklighet illustreras bäst av en japansk trädgård, skapad av en zenbuddistisk munk utanför Kyoto. I parken finns sju stora klippblock utplacerade, men de är aldrig synliga samtidigt. Vi kan bara se sex av dem - oavsett var i trädgården vi står. Den sjunde "gömmer sig" alltid - precis som den slutgiltiga sanningen döljer sig för forskare och vetenskapsmän.

Medge att munkens trädgård är ett konstverk, en installation med ett djupt innehåll i Brochs anda. Och det har också Henri Matisse berömda tavla "Ikaros", som ger oss den grekiska mytologins kanske viktigaste tankeställare. Ikaros flyger så nära solen att hans vaxvingar smälter, vilket illustrerar människans högmod i en värld, där elektroniska och biologiska bedrifter förespeglar övermänniskan. Övermänniskan med vaxvingar...?

Den mest aktuella frågan är dock: Kan konsten och konstnärerna bli huvudaktörer i Upplevelsesamhället?

Absolut!!! Se på byggsektorn och filmbranschen, där arkitekter och regissörer med konstnärliga visioner ger sina verk kosmiska dimensioner. Varje verksamhetsfält borde göra "benchlearning" inom de ovannämnda sektorerna, applicera lärdomarna och på så sätt höja den egna nivån.

Imi Markos
Chefredaktör i kunskapsnätverket Kreaprenör®