Framtidens apostel
Åke E Andersson |
- Sjukvården skulle behöva sådana framsynta ledargestalter som Ingvar Kamprad, sade Åke E Andersson, 63 år, när han ställde upp för en utfrågning om den svenska sjukvården.
De sjukas, patienternas trivsel, deras förväntningar på att bli botade, att bli friska är en mycket viktig del av Upplevelsesamhället – hur otroligt än det kan låta. Därför ställer patienterna allt högre krav på sjukhusens omsorg. Sjukhusvistelse är en dramatisk upplevelse i en värld, som högprioriterar hälsan och vill avskaffa smärtupplevelser.
- En sjukvård som inte beaktar patientens välfärdsupplevelse som det centrala inte heller är värd namnet sjukvård, fastslår Åke E Andersson. Och den omtalade professorn i infrastrukturens ekonomi vid KTH hänvisar till ett namn utanför sjukvården. Ingvar Kamprad, denne framgångsrike visionär inom heminredningen, är alltså förebilden...
Åke E Andersson, den föredetta chefen för Institutet för Framtidsstudier, vill naturligtvis både chocka och väcka oss. Samtidigt kittla vår kreativa fantasi. Sjukvård räknas till infrastrukturen, som ärvälfärdens tvillingsyster!
IKEA - framtidens vård
På vad sätt kan entreprenören Kamprad bidra till framtidens sjukvård?
- Alla stora omvandlingsprocesser stimuleras av en eller flera visionärer, som anger riktlinjen för utvecklingen. Till och med något så icke hierarkiskt som det demokratiska systemet drevs fram av visionärer. Och svensk sjukvård, som står inför en smärtsam omdaning borde ropa efter sådana.
- Jag ser entreprenören Kamprad som exempel på person med starkt engagemang och karismatisk förmåga att förmedla sina visioner till alla medarbetare och kunder - i sjukvårdens fall patienter. Därmed inte sagt att jag hyser en reservationslös beundran för honom som människa i ordets vida bemärkelse. Likväl vill jag poängtera hans talang att entusiasmera andra för den hårda satsning, som krävs för att kunna förändra något gammalt och vant.
Glöm inte att många etablerade människor i olika yrken finner trygghet i mossiga situationer. De misstror förändringar och stämplar visionärer som drömmare utan förankring i verkligheten. Undersökningar visar att till och med fångar efter en tid vill bevara anstaltens och arbetslägrets inkörda rutiner. Sjukvården är inget undantag.
”Det värsta är inte att få folk med på nya idéer - det är att få dem att överge sina gamla!” Ja, så har visonionärerna sagt i alla tider.
Visionärers drömmar borde egentligen betraktas som kunskapskapital och värderas högre än den klassiska synen generellt gör. Följaktligen borde Kamprad inte ses som industrialist utan som visionär strateg. En som hittills konstruktivt har anpassat sin konstnärliga industrigren, heminredningen, till det nya U(pplevelse)-samhällets kundorienterade fordringar. Sjukvården borde genomgå en liknande, fast patientanpassad process.
In och Ut i Vårdapparaten
Med sinne för humor påpekar Åke E Andersson sarkastiskt:
- För övrigt påminner dagens vård ganska mycket om gårdagens industriproduktion med sin input och output. Råvaror och reservdelar in på baksidan och färdiga produkter ut på framsidan av fabriken...
Men dagens ledande företag inom industrin producerar på ett nytt sätt. De förvandlar varje arbetsgrupp till ett självständigt team som med datorstöd håller ordning på det som förr bestämdes av löpande bandet. Genom denna autonoma process halveras flödestiderna.
I boken ”Framtidens arbete och liv”, som Åke E Andersson skrev tillsammans med vetenskapsjournalisten Peter Sylwan, betonas även processens mänskliga följdeffekt: ” Genom att ge tillbaka makten till de enskilda medarbetarna blir dubbelt så mycket gjort. De får ju själva bestämma när och hur saker ska göras. Varje medarbetare har sin egen individuella kompetens och medverkar till att ta fram unika kundanpassade produkter - i direktkontakt med köparen! Samma tendens finns över hela arbetsmarknaden. Nu är det individen som gäller igen...”
Tyvärr drivs organisationer bakom infrastrukturen fortfarande ytterst hierarkiskt och monopolistiskt. Nästan överallt i världen. Visionärer, individer och entreprenörer får sällan den rätta friheten här. Produktionen anpassas till hierarkins och inte till kundernas eller patienternas behov.
Åke E Andersson anser att den immateriella infrastrukturen, det vill säga all mänskligt anknuten kunskap, kompetens och kreativitet har mycket större betydelse för samhällets utveckling än våra traditionella ekonomer tror. Kreativt utnyttjad kunskap och kompetens är minst lika betydelsefull som utbyggnaden av den materiella infrastrukturen.
Alltså, fasta anläggningar som hamnar, landsvägs- och järnvägsnät, telekommunikationer, skolor, sjukhus med mera. Och då syftar han mer på profetiska organisatörers omvälvande schackdrag än på forskarnas självklara insatser inom de nämnda områdena - från fartygsbygge till framtagning av läkemedel!
Förebilder
Se på Singapores och Seattles hamnstyrelse, som i motsats till New Yorks dito, tidigt förstod containers fördelar och byggde om sina hamnar för containertrafik. Idag är Singapores och Seattles hamnar de mest trafikerade i världen medan New Yorks hamn gapar tom. Stora delar av den asiatiska godstransporten till USA utspelas mellan Singapore och Seattle. Singapores flygplats är dessutom den nionde största internationella för passagerarflyg - trots att minilandet saknar inrikesflyg.
Vad är förklaringen till detta expanderande? Svar: Visionär och kreativ ledning inom politiken, den offentliga sektorn och näringslivet!
Åke E Andersson är naturligtvis medveten om att sjukvårdens management inte är helt (!) jämförbart med management inom industrin och den materiella infrastrukturen. Därför nyanserar han sin tankegång:
- Till sjukvården kan man inte rekrytera en civilekonom som har gjort bra ifrån sig på IKEA, ABB eller Ericsson. Vårdens Kamprad måste vara djupt insatta i vården. Den handlar, trots allt, inte om produkter utan om människor. Därtill om människor i svåra situationer. Från psykisk trauma till cancerbehandling. Relationen mellan patient och vårdteam kan därför inte likställas med kund och producent. I vården måste man kunna kommunicera direkt med sjuka människor och det skiljer vården från vanlig industriell produktion. Därmed inte sagt att alla läkare och sjuksköterskor har den rätta empatin och förmågan för att kunna skapa förtroende och förståelse hos de sjuka.
- Vårdens visionärer bör alltså komplettera den nödvändiga medicinska kompetensen med social- och servicekompetens plus ekonomisk kompetens. Märk väl att kombinationen civilingenjör/civilekonom är ganska vanlig inom industrin. Många av våra toppdirektörer har denna dubbelutbildning. I USA och England finns också speciella högskolor för sjukhusadministratörer. Och ofta är det medicinare som utbildar sig i sjukhusekonomi. I Sverige är det bara Göteborg som erbjuder liknande undervisning, men den är inte tillräckligt avancerad.
Brist på stimuli
|
Åke E Andersson:
- Det finns gott om specialister, som kräver starkare och starkare stimuli ju längre de håller på med någonting. Annars uteblir responsen. Alldeles för många blir ”mätta på ära och framgång” för tidigt. Sådana specialister arbetar och fungerar egentligen bättre tvärvetenskapligt. Då får de möjligheter till att bilda analogier och att få tillgång till metaforer. Och analogier och metaforer ger kraftfulla kickar. Då kan ”de understimulerade” djupdyka och kombinera igen. Under förutsättning att pionjäråren har gett hög specialistkompetens. Den är nödvändig även för tvärvetenskapligt skapande - utan denna kompetens är det inte lönt att förflytta sig.
Kamprad har hela tiden vidgat sina verksamhetsfält. Efter sin revolutionerande metod för distribution och sammansättning av monteringsfärdiga möbler (med IKEA-nyckeln!) har autodidakten Kamprad ägnat sig åt boende- och inredningskultur i olika länder.
Genom mentala gränsöverskridanden växer visionärerna, får sina medarbetare att lyfta sig så att de kan göra det lilla extra.
Redan nationalekonomins fader Adam Smith gav flera exempel på hur uppfinningsrikedomen kan gå förlorad när effektiviteten drivs på med specialisering och arbetsdelning.
"Think tanks"
Egentligen borde man inte betona nyttan med korsbefruktning i vetenskapligt sammanhang, som har en uppsjö av gränsöverskridande sanningssökare. Bara ett exempel: Kemisten, fysikern och en av den moderna telekommunikationens främste banbrytare George von Békésy fick Nobelpriset i medicin (!) 1961 - för sina undersökningar av hörselmekanismen i innerörat.
Åke E Andersson:
- Läkemedelsindustrin och hälsovården insåg redan på 50-talet att de knappast kunde göra några större framsteg utan ett omfattande samarbete med biologiskt och kemiskt skolade forskare. Ungraren von Békésy är självfallet bara en av de många allrounders, som vägrade bli ”eggheads” och som tidigt lämnade sina ”elfenbenstorn”. Efter Manhattan-projektet, vars skickligt komponerade forskarmix tog fram atombomben, började man bilda, framför allt i USA, ett antal ”think tanks”. På så sätt ville man underlätta samarbetet mellan vetenskaplig forskning och näringslivets utveckling av nya produkter och produktionsmetoder. Helt nya ämnen, exempelvis operationsanalys, blev direkta konsekvenser av detta samarbete.
- Annars blev datorområdet, som skapades genom direkta initiativ av de aktiva vetenskapliga forskarna von Neumann och Goldsteine, avgörande för den nya strategiska alliansen mellan vetenskap och näringsliv. Matematikern John von Neumann, en annan föredetta ungrare, var förresten den borne generalisten. Han var mannen bakom både datalogins binära kod och det första datorprogrammet. Men han var berömd också som förstklassig fysiker och förgrundsgestalt i kvantteorin. Han deltog även i Manhattan-projektet. Inte ens datorns hårdvarukonstruktion var främmande för honom.
Dessutom var von Neumann fascinerad av roulette och poker och utarbetade tillsammans med Oskar Morgenstern en spelteori, som har blivit inspirationskälla för ekonomer. Trion John Nash, Reinhard Selten och John Harsányi, som 1994 delade Nobelpriset i ekonomi, grundar sina teser på von Neumanns spelvariabler. Enligt Neumanns sannolikhetskalkyl är mönstren i roulette och poker mer förutsebara än i det rapsodiska marknadsspelet.
Ingen problemlösning var främmande för John von Neumann.
Åke E Andersson efterlyser därför visionärer med grundläggande förmåga att lösa problem inom det deduktiva området. Från det allmänna till det enskilda.
De oumbärliga problemlösarna
Ja, problemlösarna blir oumbärliga nu när samhället blir allt mer kunskapspräglat och därmed mer konsumentorienterat. Och sjukvården mer patientorienterad.
Åke E Andersson:
- Läkarkåren kommer att förlora sitt stora informationsövertag, som förr förstärktes genom facktermer och uttryck på latin. Då var patienterna i underläge i dubbel bemärkelse. Sjuka och okunniga. Men i början av 1900-talet var också den genomsnittliga utbildningstiden endast tre (!) år - utom för vissa intellektuella yrkesgrupper. Hit hörde läkarna med sex (!!) gånger mer utbildningstid. År 2010 räknar OECD med att den genomsnittliga utbildningstiden blir 13-14 år i välståndsländer. Och då blir lärkarnas utbildningstid inte sex utan endast 1,4 gånger längre!!
- Därmed försvinner den naturliga auktoriteten. Lägg till informationens tillgänglighet, som hela tiden ökar. Och som i vissa situationer utjämnar även kunskapsnivån mellan läkare och patient. Redan nu har en del läkare svårt att ta emot pålästa patienter. Ja, de som via Internet har lärt sig konsten att söka information hos ledande specialister inom bestämda områden. Från öron, näsa och hals till tarmsjukdomar. Dessa patienter har plöjt igenom alla kända medicinska tidskrifter innan de kommer besök. Distriktsläkare har träffat patienter, som hade med sig högar av utskrifter från Internet. Och som har redovisat helt okända behandlingsmetoder för dessa icke specialister.
Allmänläkare med tung arbetsbörda har ofta svårt att vara välinformerade - mycket beroende på tidsbrist. Följden blir att patienter, som hoppas på trygga vårdrelationer, tappar förtroendet för sin läkare.
SYLF, Sveriges yngre läkares förening, tror att läkarna måste få mer kunskap om Internet för att hålla sig uppdaterade. Frågan är dock om inte detta problem, som har uppstått mellan pålästa patienter och icke specialister, effektivare kan lösas med nya organisationsformer – vilket inte utesluter SYLF:s krav.
Den egentliga roten till problemet, enligt Åke E Andersson, är läkarnas klassiska informationsövertag och den politiska maktapparaten, som automatiskt grundade en hierarkiskt uppbyggd sjukvårdsorganisation. Och denna organisationsform kan inte avskaffas på momangen.
Patienten blir kund
Det är självklart att rangsystem prioriterar i första hand, rent rutinmässigt, (vård)producentens och inte patienternas, dvs konsumenternas intressen. Åke E förklarar:
- På marknaden löser konkurrensen sådana typer av konflikter. Producenter, som inte sätter kunderna, konsumenterna i centrum blir förr eller senare utslagna - om nu deras konkurrenter gör tvärtom, det vill säga främjar kunderna. Dessvärre är det svårt att utnyttja sådana konkurrensfördelar i det svenska sjukvårdssystemet, som är en form av producentkartell och som i viss mån är ett offentligt styrt monopol. Här väger producentens intressen alltid tyngre.
Resultat: Den svenska sjukvårdens organisation är anpassad till produktionen och patienterna måste rätta sig efter den. Organisationen ska först och främst underlätta arbetet för vårdproducenterna. Systemet har naturligtvis svårt att tillfredsställa patienternas växande informationshunger och reducera deras smärtupplevelser.
Reflektion: Att studera andra organisationsformer, att lära sig och ta efter andra framgångsrika lösningar när det gäller planläggning, system och strukturer måste bli långt viktigare än att täppa till de eventuella luckorna i kunskapsförrådet hos vissa läkare. Dessutom kan de berörda läkarna snabbt eliminera den tillfälliga know-how-bristen genom sina etablerade nätverksorganisationer, som ofta är globala.
Åke E Andersson:
- Läkarna har tradition i att utbyta erfarenheter och kunskap med varandra. I makroskala, bland annat på universitetssjukhusen, är den medicinska forskningen uppknuten i nätverk. Genforskare, biotekniker, molekylärbiologer, nanoteknologer med flera ingår i självorganiserande samarbetsprojekt världen över. De känner varandra, bildar workshops och kommunicerar genom intranet, publicerar uppsatser, deltar i seminarier, håller föredrag på symposier och så vidare.
- Däremot inom vårdproduktionen, som är inordnad i fasta och stelbenta organisationer, är det inte lika vanligt med fortlöpande samarbete över gränserna. Här pågår ofta revirstrider mellan olika grupper, enheter, avdelningar och divisioner. Typiska symptom för hierarkiska system.
Benchlearning
Visserligen gör även den svenska sjukvårdens administratörer och räknenissar studieresor, men de inspireras sällan av duktiga förebilder utomlands. Ännu har de inte blivit påverkade av Japan, som anser att lärande är en värdeskapande tillgång. Japaner lyder plikttroget kejsaren Mutsuhito, som 1868 inledde den omtalade Meiji-restaurationen med följande uppmaning: ”Vi japaner ska söka kunskap varhelst den finns i världen och ta hem den till Japan för att stärka vårt land...”
Att lära sig av andra och att sedan addera egen kreativitet till andras kunskap kallas benchmarking eller benchlearning i affärsvärlden. Den har visat sig vara en utomordentlig metod när det gäller att förbättra effektiviteten - såväl delar av system som för helheter.
- Benchmarking är ett konstnadsmedvetet sätt att snabbt nå resultat, anser Åke E Andersson och han vet verkligen vad han talar om. Hela hans vuxna liv har varit en enda lång benchlearning.
Efter uppväxten i Sollefteå och studier på handels i Göteborg blev han länsplanerare i Älvsborgs län. Sedan arbetade han som chefekonom för Stockholms stad. 1970 blev han Nordiska Institutets första professor i samhällsplanering och samma titel fick han vid University of Pennsylvania i Philadelphia, där han jobbade ett år. Och så verkade han under fyra år i två omgångar vid Internationella Institutet för Systemanalys i Wien.
1979 var det dags för en professur i Umeå, men han tog tjänstledigt därifrån 1988 för att bli chef för Institutet för Framtidsstudier i Stockholm. I slutet av 1990-talet gick han över till KTH, där han nu är professor i infrastrukturens ekonomi. Ja, han har i många år forskat i infrastrukturens förädling, som enligt honom är välståndets ”siamesiska tvilling” i historiens utvecklingsförlopp. Att han under många år har studerat kreativitetens lönsamhet är inte att förglömma i sammanhanget.
Med denna långa och lärande bakgrund som stöd kan han lugnt fastslå:
- Att försöka skapa på egen hand utan samverkan med andra föregångare är tidskrävande och följaktligen mycket dyrt. Benchmarking är därför framtidens utvecklingsmetodik. Även i vårdproduktionen. Visserligen har läkarkåren tillhört föregångarna i benchlearning, men nu är det dags även för resten av vården att följa läkarspåret. Först och främst ska man ”kopiera” globalt i den egna branschen. Så småningom även regionalt mellan olika branscher. Och till sist globalt mellan skilda verksamhetsgrenar.
Om Dörrvaktssjukhus, om japanisering och amerikanisering
Ett exempel på regional benchmarking mellan olika branscher: Southwest Airlines, USAs senaste succébolag inom flyget, har ytterst noga studerat den rekordsnabba depåservicen vid Formel-1-tävlingen i Indianapolis. Sedan kunde flygbolaget introducera kvickare incheckningsrutiner och rappare bagagehantering. Följden blir att allt fler affärsresenärer väljer Southwest Airlines idag.
Märk väl, det är inte bara administratörer, planerare, förvaltare, byggledare, tekniker, inköpare med flera, som ska ut och lära sig i andra miljöer. Även sjuksköterskor, laboranter, teleinformatörer och ambulanspersonal behöver ”japaniseras”.
Men var och hur ska lärandet fokuseras?
Vårdproduktionens representanter bör, enligt Åke E Andersson, utan skygglappar se på K-samhällets reorganisation med patienternas behov, krav och önskemål för ögonen. De ska studera välfungerande nätverksföretag, lyckade avhierarkiseringar, framgångsrika självorganisationer (som expanderar frivilligt underifrån) och den växande andelen av kundarbete i all tjänsteproduktion (dignostiska hjälpmedel som patienterna själva kan sköta är ett exempel). Dessutom ska de studera konsten att reducera de fasta kostnaderna genom högt kapacitetsutnyttjande, det vill säga learning by doing i produktionen.
Det viktigaste är dock att leta efter effektiva organisationsstrukturer i patienternas tjänst, anser Åke E Andersson. Och här är hans önskelista:
* ”Gatekeeping-sjukhus” med avancerad diagnoskapacitet och ”dagkirurgi”
* Specialsjukhus, som snabbt kan ta emot patienter
* Universitetssjukhus med hög kompetens och omfattande forskningsresurer
* Gränsöverskridande vårdsamarbete, som främjar rörligheten
Åke E Andersson förtydligar:
- ”Gatekeeping-sjukhus” eller "Dörrvakten" till systemet. Här måste det finnas kompetenta läkare och teknologiska möjligheter så att man på ett tillförlitligt sätt kan ställa rätt diagnos. Och vid behov dirigera patienten vidare till rätt behandlingssjukhus. Dagens vårdcentraler och distriktsläkare har ofta svårt att klara denna uppgift. I stället förlänger de den diagnostiska processen med tveksamma remisser till regionsjukhusens specialister. Smarta patienter föredrar därför att gå direkt till akutmottagningar, som därmed förvandlas till diagnoscentra. Visserligen kapar dessa patienter sina väntetider och får förtur till specialister, men samtidigt blir akuten överbelastad.
- ”Gatekeeping” kan fungera även som ”dagkirurgi” och ta hand om sådana operationer, som inte kräver övernattning. Ingrepp på morgonen och hemtransport senare på dagen. Det underlättar för specialistsjukhusen, som snabbare kan ta hand om de svåra fallen. Och som i ännu högre grad kan koncentrera sig på sina områden. Till exempel S:t Eriks stora ögonklinik i Stockholm.
- Observera att med bredd på specialister och bra kapacitetsutnyttjande behöver dessa sjukhus inte alltid vara inordnade i det offentliga systemet. Priserna blir rimliga - fast de drivs i privat regi. Särskilt om regionsjukhusen uppgraderas till specialistsjukhus. Därmed kan de också ligga i frontlinjen och konkurrera.
- Självfallet ställer detta system stora krav på rörlighet. Patienterna måste vara beredda att åka långt. I synnerhet när sjukdomsbilden är komplex. Men även vid snabb behandling hos specialister inom frekventa områden. För vissa ovanliga sjukdomar, till exempel inom tropikmedicinen, borde man kunna utnyttja sjukvårdsenheter utanför Sverige, där sådan vård är överlägsen den svenska. Det blir kostnadseffektivare med hänsyn till stordriftens fördelar. Det blir med rätt stor sannolikhet inte särskilt många sådana ”utflykter”, eftersom Sverige i dag är i relativa termer världsledande när det gäller klinisk medicinsk forskning, biomedicin och biologi.
- Därför är det viktigt att vidareutveckla kompetensen på universitetssjukhusen, som självfallet även i fortsättningen bör finansieras och styras av den offentliga sektorn. Den garanterar att medicinsk kunskap sprids i tillräckligt snabbt tempo. Sverige skulle med all säkerhet inte ha varit en världsledande nation inom livsvetenskaperna och läkemedelsindustrin utan de mycket stora politiska insatserna. Ända sedan 1940-talets slut har våra politiker konsekvent stött den medicinska och farmakologiska forskningen.
- Därmed inte sagt att även produktionen av hälso- och sjukvårdsservice måste förbli ett offentligt monopol, styrt av landstingen och kommunerna. Minst en fjärdedel av vårdproduktionen borde privatiseras så att patienterna kan utnyttja konkurrensens fördelar. En fullständig ”amerikanisering” av den svenska sjukvården vore däremot en dålig lösning. För alla parter! Frivilliga försäkringar har inbyggda tendenser till snedvridning och orättvisa prioriteringar.
Redan den pågående prioriteringsdebatten är vulgär, anser Åke E Andersson. Den står helt i strid med de gamla grekernas humanistiska vårdideal ”varje människa som behöver vård och kommer till läkare ska få vård”.
- Att politiskt prioritera dem som ska tillbaka till produktionen är ”slavägarideologi”, säger han. Slavägaren behandlade de bästa dragdjuren först och följde sedan en fallande prioriteringsordning. Sist i kön stod Onkel Tom, som inte längre kunde göra någon nytta...
Prioriteringar
Ett samhälles välstånd kan mätas på olika sätt. Det mest rättvisa och mänskliga är dock att rätta sig efter statistiken över barnadödligheten och medelåldern. Sverige tillhör de få länder, vars barnadödlighet är den lägsta i världen. Även svenskarnas medelålder är bland de högsta. Det är fakta, som återspeglar samhällets vilja att ta hand om sina barn och gamla.
När det gäller de nyföddas och småbarnens hälso- och sjukvård plus omsorg ligger vi i topp, men äldrevården börjar släpa efter. Ytterligare en prioriteringstendens, som Åke E Andersson ogillar. Men så bejakar han också envist uppfattningen att livets mål inte är produktion. Utan förbrukning!
Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser!! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Enligt honom är produktionen endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt.
Människor i svåra smärttillstånd har däremot ett uselt liv som konsumenter. Och det är sjukvårdens uppgift att befria dem från smärtan. Oavsett om de kan arbeta och producera efteråt.
Åke E Andersson:
- Naturligtvis kan samhället dra fördelar av rehabiliteringen och räkna ut lönsamheten i den. Och visst lönar det sig att återfå en 45-årig ”producent”, som på grund av skada inte fungerar tillfredsställande... Men utifrån denna fördelaktiga återkomst får man inte göra prioriteringar, som säger att sjukvården i första hand ska rehabilitera sådana som snabbt kan komma tillbaka till arbetslivet. Och att endast i andra hand behandla pensionärer som har ont.
Predikant mot cynisk nyttomoral mot sin vilja
Nej, en förväntad samhälls- och producentnytta får inte vägleda läkarna
när de ska behandla människor som lider. Krassa ekonomiska bedömningar, den cyniska nyttomoralen, som tyvärr börjar dominera våra värderingar, gör Åke E Andersson mycket upprörd. Och han upprepar gång på gång att en sjukvård, som inte beaktar patientens välfärdsupplevelse som det centrala, inte är värd namnet sjukvård.
Han stämplar producentfixeringen i vården som ”stalinism”. En självgod och diktatorisk syn, som struntar i patienternas värderingar.
Egentligen vill han inte vara någon ”predikant” och han avskyr sina
kategoriska deklarationer, men han vet att det är svårt att slippa
”förkunnarrollen” när man vill väcka omgivingen. Han blir, mot sin
vilja, automatiskt ”profeten”, som leder det gamla industrisamhällets
nyttomoralister in i U-samhället. Ett nytt samhälle, som förhoppningsvis
lyckas bygga upp nya politsiska system med en ny överideologi och nya
grundläggande värden. Individuella värden som Integritet, Inflytande och Jämställdhet ska varvas med kollektiv Hänsyn och Uthållig Utveckling och Kreativitet stavas med stora intialbokstäver.
Naturligtvis noterar han med tillfredsställelse att Sveriges gnagande
samvete säger ifrån och att vår nitiska ambition vill rätta till felen, men han undrar samtidigt om det räcker. Landets eftersläpning inom matematik, fysik, teknik, geovetenskap och kemi borde oroa oss också.
Han medger att Sveriges vetenskapliga produktion per invånare är ungefär tio gånger så stor som världsgenomsnittet. Därmed har vi under de senaste decennierna tillhört världens tio mest vetenskapligt kreativa länder.
Både matematik och medicinteknik
Han betonar särskilt de förstärkta komparativa fördelarna i biomedicin, klinisk medicin och biologi. Men han varnar för den växande kunskapsklyftan mellan svensk livsvetenskap och dess matematiska fundament. Och han påpekar:
- Utan matematiskt stöd kan svensk medicinsk och bioteknisk forskning bli en koloss på lerfötter. Inom den privata sektorn, till exempel läkemdelsindustrin, räcker det inte med benchmarking och benschlearning. Där krävs även en strategi för egna kreativa insatser inom FoU. Sverige måste satsa optimalt både och. Torts att egen FoU är tidskrävande och dyr.
Även Sveriges vacklande attityd inför paradigmskiftets svårigheter bekymrar honom. Och han är förvånad över oviljan att kreativt utnyttja den strukturella instabilitet, som är samhällskonstruktionens ständiga följeslagare och som nu accentueras i förändringens släptåg. För att nu inte tala om beslutsfattarnas orealistiska tro på ett varaktigt och vinstgivande samhällstillstånd i jämvikt. Han påpekar att redan bröderna Wright, flygets pionjärer, har visat att instabilitet egentligen är en nödvändig förutsättning för manöverbarhet. Wright-bröderna har gjort instabilitetens fundamentala osäkerhet till en tillgång när de konstruerade det första flygplanet.
Rent strukturellt är samhället instabilt. Därför måste vi konstruera flexibla samhällsorganisationer, som lätt kan byta skepnader – allt efter förändringens krav. Åke E Andersson använder den japanska origamikonsten, pappersvikningen, som idealisk förebild för organisationsbygge.
Origami
Med origami kan man göra ett stort antal möjliga föremål, som viks ihop av ett kvadratiskt papper med ett fåtal förvikta linjer. Dessa förvikningar är lika för alla tilltänkta föremål: fiskmås, mössa, anka, häst, vas, tulpan, flygande fågel eller hund. Efter tre vikningar av nio respektive elva måste man dock bestämma om man vill göra en anka eller en häst. Processen innebär att det från början kvadratiska pappret får allt fler egenskaper.
Sekvensen av vikningar är viktig för slutresultatet, men det är de mellanliggande nivåerna, som är avgörande i processen. Här finns det strukturellt instabila, den kritiskt kreativa punkten, som erbjuder flexibilitet i vägvalet.
Åke E Andersson:
- Även i uppbyggnaden av komplexa organisationer finns strukturell instabilitet, som kreativt kan utnyttjas. Duktiga entreprenörer letar alltid efter just detta tillstånd. Och vår sjukvård befinner sig just nu i rätt läge för skapande. Tyvärr brukar traditionella beslutsfattare alltför tidigt välja väg. De följer sedan troget det förhastade vägvalet. Därmed begränsar de sina möjligheter till förändringar. Varje reformförsök kan gå snett. Det är priset som de får betala när de inte tänker igenom konsekvenserna av sina startbeslut med den allmänna jämvikten i sikte.
Visst kan kunniga och välinformerade specialister åstadkomma balanserade oavgjorda situationer. De är dock medvetna om att när samhällsekonomin närmar sig jämvikten försvinner också alla vinstmöjligheter. Det hävdade i varje fall Joseph Schumpeter, den österrikiske ekonomen på 20-talet. Han ansåg att entreprenörer och innovatörer vet bättre när de söker det instabila tillståndet.
Entreprenörskapet och innovationen är den egentliga drivkraften i det långsiktiga ekonomiska utvecklingsförloppet, sade Schumpeter. Och han tycks få rätt.
Apropå alltför tidiga vägval, som dessutom matchas av en svensk övertro på att ”vi vet bäst”. Besserwisseriet irriterar också KTH-professorn och han ger några exempel.
- Sverige har avvecklat kursjukhusen, men Tyskland har behållit dem. Vi ansåg att kurorterna var mossiga och dyra anläggningar, vars medicinska nytta inte gick att bevisa. Rent vetenskapligt. Tyskarna har däremot förstått att kurorterna fungerar utmärkt som social rehabilitering. Dessa erbjuder en mänsklig trivsel, som patienter med diffusa problem uppskattar och mår bra av. Rent psykiskt. Alltså, kurklinikers avkopplande behandlingsformer och stimulerande umgängesliv har en indirekt medicinsk effekt, som inte får underskattas.
Kopiera framgångsrecept
- Ta också Sveriges ambivalenta inställning till samarbetet mellan offentlig och privat verksamhet i vårdproduktionen. Trots att vi vet att våra statliga verk och näringslivets storföretag har samverkat mycket framgångsrikt under industriepoken. Televerket/Ericsson, Vattenfall/Asea med flera. För att nu inte tala om våra universitetssjukhus, som har levt i symbios med den svenska läkemedelsindustrin. Tyvärr finns det nästan inga sådana relationer mellan landstingens/kommunernas monopolinrättningar och deras underleverantörer i den privata sektorn.
Ja, de får sällan draghjälp av varandra. Och de få nya initiativ, som har tagits på sistone har inte varit speciellt lyckade. Det har förstås sina orsaker. Bland annat för att paradigmskiftet har svårt att definiera termer som ”kunskap” och ”tjänster”.
- Både den offentliga sektorn och näringslivets företag vill lägga beslag på den enskildes kunskap. De vill äga den på samma sätt som de äger byggnader och maskiner. Men kunskap är lättflyktigt. Bara den som har den, äger den. Trots detta fortsätter vår sjukvård att konfiskera läkarnas intellektuella kapital och sjuksköterskornas mänskliga förmåga när det gäller omsorg. Genom monopolisering förbjuder man dels byte av arbetsgivare, dels fri etableringsrätt.
- Så fort man jobbar med interaktiv produktion och man förlitar sig på mänsklig kompetens blir det problem. Både samhällets institutioner och företagen avskyr en sådan sits. De vill helst omvandla den mänskliga kunskapen till paketerad information. Då kan de tillgodoräkna sig kunskapen. Och gärna förse den med varumärke eller ta patent på den. Allra helst bygga in den i hårdvaran. Sålunda blir kunskapen lätthanterlig i bokföringen.
Kunskapsblockeringar
Dessa kunskapsblockeringar gynnar definitivt inte konsumenter eller patienter. Fast fördelen av en mera frigjord överföring av kunskap och information borde vara uppenbar för alla. Ändå fortsätter många att hindra eller stoppa kunskapsflödet. Ta patentet som exempel.
- Den egentliga meningen med patent är inte att skydda uppfinningar och innovationer utan att stimulera utvecklingen i samhället, betonar Lennarth Törnroth, patenträttsråd och avdelningsdirektör vid Patentbesvärsrätten (PBR) i Stockholm. Patent ska fungera som morot åt den enskilda forskaren och uppfinnaren. De ska våga satsa vidare, lansera nyheter med teknisk effekt och därmed främja tillväxten.
Åke E Andersson går ännu längre i sin definition:
- Patent är till för mänsklighetens bästa och inte för att generera mer pengar åt dess innehavare utöver det som marknadsrätten tillåter.
Lägg till att samhället agerar vilseledande även i samband med marknadsföringen av tjänster. Nuförtiden hävdar nästan alla som analyserar tjänstesektorn att tjänster är restpost - sedan man har tagit bort all varuproduktion. Allt som blir över betraktas som tjänster. Det betyder att 90 procent av arbetskraften i dag sysslar med tjänster och bara 10% med produktion.
Falsk bild av verkligheten
- Men det är en falsk bild av verkligheten. Den håller inte, säger Åke E Andersson. En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst kan man göra dessa tjänster till produkter och information, men då kan vi inte längre kalla dem tjänster.
Enligt Åke E Anderssons definition upphör tjänsten vara tjänst när läkarens personligt utskrivna recept i direktkontakt med patienten förvandlas till telemedicin. Det är likadant när sångaren paketerar sin musik i CD-skivor och kassetter, när krogrätten blir färdiglagad mat i butikens kyldisk och när de personliga bankaffärerna ersätts med bankautomat och överföringar via Internet.
Receptfri medicin på apotekens hyllor och CD-skivor i musikaffärens plocklådor är industriprodukter. Även om vissa vill framställa dem som paketerad kunskap respektive underhållning inom tjänstesektorn.
Den Nya konsumenten mindre lättlurrad
De nya konsumenterna och patienterna genomskådar förstås sådana missvisande manöver. Följaktligen kommer de alltid att föredra direktkontakt med ett kirurgiskt team framför distansoperation. Trots att specialister, låt oss säga i Boston, i framtiden kan genomföra sådana ingrepp via sjukhusens intranet fast patienten ligger på operationsbordet i Danderyd. Och visst går det att sammanträda med sina affärskontakter i Tokyo genom Internet, men möten i cyberspace kommer inte att ersätta resandet. Tvärtom!
- Människorna vill träffa varandra live och uppleva nya, intressanta platser i verkligheten, säger Åke E Andersson. Ingen enskild ekonomisk företeelse har utvecklats så snabbt i västvärlden som just resandet. Naturligtvis är vi medvetna om dess miljömässiga konsekvenser, men vi har svårt att avstå från det...
Vad vill ”Infrastrukturens Profet” säga med dessa reflektioner? Jo, att vi måste rensa våra tankar, ifrågasätta överdrivna förutsägelser om framtiden och att försöka eliminera alla tänkbara hinder innan vi börjar reorganisera. Bland annat i vården. Vi bör också planera reorganisationen så att vi hela tiden kan parera oförutsedda händelser och förändringar ”under resan”. Och Åke E Andersson tar adjö med följande förmaning:
- Glöm inte att det kanske aldrig finns några permanenta lösningar - aldrig någon slutlösning - bara de ständiga tillfälliga lösningarnas skenbart stabila tillstånd. Är Ingvar Kamprad medveten om det?
Detta var vår intervju med Sveriges store framtids- och infrastrukturapostel. Ge oss nu dina spontana kommentarer och frågor.
Imi Markos
Chefredaktör i kunskapsnätverket Kreaprenör®