Den Kun(d)skapande Aktören
|
Ingeman Arbnor |
Vad är skillnaden mellan nyckeltalsstyrda direktörer och fritt tänkande konstnärer? Mellan modellskolade ekonomer och entreprenörssinnade visionärer? Mellan den stela gårdagen och den smidiga morgondagen? Mellan taylorimpregnerade chefer, som har gjort bra ifrån sig i det gamla industrisamhällets systematiserade ordning och flexibla navigerare, som med kunskapande vill parera det nya K- och U-samhällets kaotiska stormar och svårberäkneliga flöden...?
Alltså, skillnaden mellan två skilda kompetenser, som borde samverka med varandra på väg in i den spännande framtiden, Experience Econmomy?
- Måsen, svarar Ingeman Arbnor, professor i företagsekonomi, Kunskapsakademiens förgrundsgestalt på Österlen och Sveriges främsta förespråkare för konsternas inflytande på liv, affärsutveckling och ledarskap.
Metaforiskt
Med sitt ”metaforiska” svar syftar han på det okonventionella prov, som han genomförde med två testgrupper, direktörer kontra konstnärer, i tolkningen av en mås.
Ingeman Arbnor samlade cheferna i ett rum och konstnärerna i ett annat. Själv satte han upp en bild, som föreställde en flygande mås, på tavlan i respektive rum. Varpå han undrade:
- Hur skulle ni ljudlägga bilden? Och vilken text vill ni ha under den - om ni skulle kunskapa information för era medarbetare?
- Måsljud med underskriften ”Mås”, svarade de rationella direktörerna.
De förordade alltså en likgiltig information, som tre gånger tuggade om samma sak: MÅS. Och lik(giltig) är lika med lik, det vill säga död, enligt Ingeman Arbnor, som älskar att leka med språket.
Självfallet upprepade han proceduren med konstnärsgruppen, som bestod av målare, kompositörer och författare. Och efter en livlig diskussion svarade gänget så här:
- Vi skulle förse måsen med barnskratt så att det kittlar i hela kroppen. Ett glädjetjut, när barnet upptäcker nya saker, återger perfekt måsens frihet, överblick och helikoptersyn...
- Och texten?
- ”Hellre en Moz(art) än en mes”, svarade konstnärerna.
- Plötsligt fick vi en kommunikation. Inte en likgiltig utan en livgiltig sådan, konstaterar Ingeman Arbnor. Här framtonar allt från mod och kreativitet till mästartalang (Mozart) i denna kunskapande information. Ja, en enkel bild av en mås, med spännande ljud och text, kan fås att kommunicera på ett eneriflödande sätt. Konstnärerna bröt med det invanda perspektivet. De ställde vidsynthet och kortsynthet mot varandra. Data blev ersatt med reflektion. Och det blev hux flux liv i lik. Det godas dramatik.
Liv i lik blev det också när de begravningsklara schweiziska klocktillverkarna vände sig till Design Labs konstnärer i Milano i början av 80-talet.
Invasionen Swatch
Det var Swatch Groups visionära musketörer Nicolas G Hayek (VD), Ernst Thomké, Jacques Müller och Elmar Mock, som bad den kände Memphis-konstnären Matteo Thun att ge det perfekta, men tråkiga schweziska uret ett mer levande ansikte. Och Thun i samarbete med graffitikonstnärerna Keith Haring och Sam Francis skapade Swatch-klockorna. Konstnärliga underverk i plast, som på rekordtid sopade marknaden med de japanska utmanarna Seiko och Casio.
Nu över 200 miljoner Swatch-klockor senare dominerar åter Schweiz med Swatch Group i spetsen den globala klockmarknaden. Observera dock att utan FMS, Flexible Manufacturing System, hade design-succén inte varit möjlig. ”Alla erövringar på formens område görs i själva verket via tekniska uppfinningar”, påstår tidernas kanske mest spännande estet Walter Benjamin i sitt livsverk om Paris passager. Och för att undvika missförstånd påpekar denne konstälskare försynt:
”Det var inte konstens förnyelse som gjorde hjulet runt utan det tekniska kravet!”
Det är tack vare FMS, som Swatch kan erbjuda småskalighetens individuella konstverk inom storskalighetens lönsamma ram. Mitt i den löpande tillverkningen kan Swatch utan problem byta urtavlor. Till exempel formgivna av den italienske konstnärsgiganten Mimmo Paladino till den brittiska modedrottningen Vivianne Westwoods modell Putti i neobarock,
Produktionskostnaden är knappt 30 kronor och klockorna säljs för 250-500 kronor, men Paladinos Swatch-mästerverk ropades in för 160 000 kronor hos auktionsfirman Christie´s i Zürich - redan i början av 90-talet.
Korsbefruktning
|
|
- Det är nästan alltid konstnärer, som har modet att våga i denna humana process, konstaterar Ingeman Arbnor. Och påminner sig ett uttalande från just Swatch VD Hayek om hur detta blev möjiligt; ”det är bara att plocka fram barnasinnet, men Europas chefer tycks ha svårt för det.”
Följaktligen ingår rambrytande övningar i Arbnors metoder för ledarträning, affärsutveckling och organisationsförändring. Redan 1975 disputerade han på en avhandling som förde fram ett embryo till en ny metodologi, som han döpte till aktörsynsätt. Redan då efterlyste han aktörer, som med brinnande inre engagemang kunde delta i företagens verksamhet och förnya den. Han avskaffade den passiva observatören och lanserade den aktiva (observ)aktören. Han ville helt enkelt skapa ett nytt fokus för företagandets verkliga resurser utöver det finansiella kapitalet. Och i hans brännpunkt lyste de aktiva aktörerna, det konstinspirerade kunskapande kapitalet.
- Eller det kun(d)skapande kapitalet med tonvikt på (d), förtydligar han. Och i stället för Swatch börjar han tala om Sonys WM-109 Walkman Freestyle, framtagen av designgurun Mosayoshy Tsuchiya, Sonys ständigt vandrande kun(d)skapande kapital.
Just det, Tsuchiya-san går ofta på upptäcktsfärder i Shibuya, Tokyos flotta shoppingdristrikt, för att hitta antika varor med exklusiv feeling. En dag fick han syn på chopsticks i vit keramik, som enligt honom representerade något ”djupt, isigt svalkande i en överhettad, stressig värld”. Det var precis vad han var ute efter för att tillfredsställa behovet (coolness!) hos en bestämd målgrupp, det sofistikerade unga jetset.
Sony Walkman är sabi
Resultatet blev den första generationen av Sony Walkman, en global produkt med japansk känsla för stil och estetik. I detta fall inte ”wabi”, som står för elegant fattigdom, utan ”sabi" som markerar patina. Och New Yorks joggande jetset föll direkt för hans ”sabi”. Sedan gick Tsuchiya in för djärva färgkombinationer, som tilltalade skolbarnen och tonåringarna i olika länder.
Fallet Sony Walkman bekräftar minst tre av Ingeman Arbnors 13 metoder för kunskapande handling. 1) Upptäcktsresan, 2) Kunskapande bilder och 3) Ordbruket. Tack vare Tsuchiyas upptäcktspromenader i det förflutnas skattkammare blev antika chopsticks inspirationskällan till en modern elektronisk produkt. De vita ätpinnarna i keramik skapade inre bilder/metaforer - ”djupt, isigt svalkande osv” - hos Tsuchiya.
- Vilket är en förutsättning för all personlig utveckling och professionell kvalifiering, förklarar Ingeman Arbnor. Liksom ordbrukets förädling. Framtidens framgångsrika företagande kräver andra språkliga uttrycksformer - metaforer - än dagens. Likt poeten måste vi ladda språket med rätt sorts energi. Energi som tänder och engagerar. Det gör inte dagens operativa språk, som växer ur den teknologiska och maskinpräglade världen.
Japaner har alltid poetiska uttryck för företeelser, som vår tids teknologi och affärsliv alstrar fram. Men så vill också varje japan vara ”Bunjin”, som betyder litterat, uppmuntrad av ett skolsystem som sedan 1700-talet har prioriterat författarens, kaligrafens, konstnärens och forskarens prestationer. Och efter Meijirestaurationen (startade1868) har alla nya ledare utexaminerats från den akademi, som grundades av de framstående ”Bunjin” kaligraferna och konstnärerna Nukina Kaioku och Rai Sanyo.
Omätbart
Västerlandets ledare försöker tyvärr fortfarande alltför ofta leda människor med det operativa fackspråkets livlösa och oinspirerade termer.
- Trots att det personliga språket förlossar kunskapandet och det kreativa tänkandet, säger Ingeman Arbnor. Det personliga språkets förädling är poesin, vars bildspråk väcker känslor, skapar närhet, fängslar och involverar. Dessvärre föredrar de traditionella företagsledarna än idag industrisamhällets likgiltiga nyckeltal.
Dessutom vill de systematisera och mäta ”konstnärernas” insatser. Ett slags kunskapsanorexi. Det skulle inte förvåna mig om deras tidsstudier visar att harpan är ”undersysselsatt” i en symfoniorkester och de kräver effektivare utnyttjande av instrumenten. En sådan inställning bromsar de djärva och omätbara initiativen. Med siffror och statistik fostrar man endast lydiga statister och inte dristiga artister. Ändå vet både kunskapsanorektikerna och vi att det nya K-samhället ropar efter modiga artister.
Verkliga entreprenörer och managers har artistens mod. Management på rätt sätt är faktiskt en konstform, enligt Peter F Drucker, en trovärdig guru i ämnet.
Underförstått: Vita chopsticks inspirationsvärde kan inte mätas i förväg. Marknadsundersökarna avrådde förresten Sonys manager Morita att lansera Walkman. ”Det finns inget behov för Walkman”, sade de.
Walkman! Redan det metaforiska namnet går hem hos Ingeman Arbnor. Annars är han skeptisk till substantivladdade begrepp som ”kunskapssamhälle” och ”intellektuellt kapital”. Han föredrar mer personliga och aktiva uttryck i presens particip. Till exempel ”kunskapande kapital”. Kunskap som skapar.
”Kunskap” kan nämligen vara ett vilseledande ord. Det syftar egentligen på strukturen, på det vetande, som mänskligheten har samlat ihop hittills. Det är oftast ett vetande, som burkas och förpackas i läroböcker utan känslor och upplevelser. Och som enligt regler och inlärningsrecept lärs ut (!) i skolor, på universitet, kurser och seminarier. Värdedefinierade frågor ställs och svar ges där utrymme för eget kunskapande inte ska finnas.
Observaktör
- Denna faktaåtergivning avleder blicken från de energirika tomrum, som uppstår i gränssnittet mellan de etablerade kunskaperna, deklarerar Ingeman Arbnor. Och just i dessa tomrum, som bildas mellan välkända fenomen, mellan chopsticks och elektronik, dyker de dynamiska (observ)aktörerna upp och skapar känsloladdade nyheter. Med aktörsynsättet står de för det kun(d)skapande kapitalet. Swatch, Walkman med flera. De skapar både nya kunskaper och nya kunder!
Ingeman kunde även nämna Absolut Vodka, Guggenheim Bilbao och Albert Einstein.
Absolut Vodkas flaska är en absolut träffsäker design med sin sparsmakade och friska nordiska stil. Ja, globala framgångar har alltid rötter i det lokala kulturarvet. Den nordiska stilen har dessutom släktskap med Japans ”sabi” och ”wabi” och får de ”coola” konsumenterna att reagera. Lägg därtill Absolut Vodkas absolut konstpräglade reklam och strategi, så kan vi bättre förstå djupet av en framgång.
Guggenheim Fondations eldsjälar Scott Gutterman och Thomas Krens hittade i sin tur Arbnors magiska tomrum mellan det fasta och rörliga kapitalet.
De frågade så här:
Hur kan vi sätta fart på vårt döda kapital, den enorma konstsamlingen, vars största del samlar damm i våra lager? Varför ska konstälskarna bara se en bråkdel av vår samling i New York och Venedig? Varför inte göra Guggenheim till en global musieverksamhet med evenemang och byggnader i andra världsstäder? Varför inte bygga Guggenheims filialer, lika attraktiva som Frank Llyod Wrights arkitektoniska mästerverk i New York, och låta det sovande konstlagret generera pengar?
Miraklet i Bilbao
Den utslagna industristaden Bilbaos stadsfullmäktige var en av de första, som nappade på idén. De företagsamma baskerna anlitade vår tids mest spektakulära arkitekt Frank O Gehry till att rita 2000-talets museum. Resultatet blev ”Miraklet i Bilbao”, en magnifik fantasibyggnad, som påminner om en strandsatt oceanångare i koppar, rostfritt och titan.
Och som förvandlade stålindustrins kanske mest deprimerande ort till Europas mest spännande turistattraktion, finsmakarnas Disneyland. Men så tillhör också de mest kända popkonstnärerna Gehrys vänkrets i Los Angeles. Jasper Johns, Robert Rauschenberg, Claes Oldenburg med flera.
Guggenheim Bilbao kammar nu fortlöpande in dollarmiljoner. Och Frank O.
Gehry, som luckrar upp gränserna mellan arkitektur, byggnation och konst, har även satt fart på ett 30-tal tynande branscher i spanska Baskien. De baskiska yrkesmännen lyckades med millimeterprecison transformera och förverkliga Gehrys modeller och CAD-CAM-ritningar. Och nu är den baskiska kompetensen efterfrågad överallt i den globala byggverksamheten.
Einstein då? Jo, den store vetenskapsmannen påstod alltid att alla hans teorier började som fantasibilder när han spelade fiol, hans stora kärlek. Relativitetsteorin och kvantfysiken, den egentliga källan till det pågående paradigmskiftet, började alltså som ljuv och omätbar musik.
Einstein påpekade ofta att ”fantasi är viktigare än kunskap”, då det ger den fantasifulle möjlighet att se världen på många och ständigt nya sätt.
Därför frågar Ingeman Arbnor så här när han presenterar sin metodologis kanske tyngsta ingrediens ”Bild- och ljudspel” för att med fantasins hjälp upptäcka de energirika tomrummen:
- Hur låter ett företag, ett projekt, en marknad? Kan vi som i musikens idé, ”att ordna ljud till skönhet”, finna ett företags rytm, melodi, textur, klangfärg, form och tonalitet. Och hur gestaltar sig företaget, lederskapet, projektet - betraktat som inre energiladdade bilder?
Bland annat därför ville han att direktörerna och konstnärerna skulle ljudlägga ”testmåsen”, som jag beskrev i inledningen. Ingeman Arbnors teori bakom dessa metoder finns annars utförligt beskriven i hans senaste bok ”Methodology for Creating Business Knowledge” ( Sage-förlag, Kalifornien 1998).
Brinner för kunskapande
Märk väl att denne dynamiske professor från Kristianstad i 25 år har penetrerat ämnet kreativitet och kunskapande i affärsverksamheten, men hans tankar blir ständigt till nyheter för de flesta beslutsfattare i Sverige. Genom den kreativitet som de fortlöpande ympas med!
- Jag fördjupar mig i kunskapandets hemlighet av brinnande intresse. Jag brinner inifrån och denna inre eld kan inte släckas. Visst får jag bra betalt för mina insatser, men premier och bonus påverkar inte mitt engagemang. Naturligtvis var jag glad när jag 1998 blev belönad för att ha skapat Sveriges bästa akademiska entreprenörsutbildning och fick ta emot priset ur kungens hand, men händelsen påverkade inte nämnvärt min skaparglädje. Den sprudlar hela tiden - oavsett utmärkelser.
- Självfallet underlättar belöningar i form av erkännande och pengar mitt vardagsliv, men yttre stimulanser kan inte manipulera min passion. Observera att jag är engagerad och inte motiverad. Motivation är nämligen det värsta ord jag vet.
Äkta konstnärer är också engagerade. De behöver inte motiveras till att skapa. Men industrisamhället, vars eftersläpning fortfarande dominerar våra liv, har svårt att förstå en mästares själ. Industritänkandets linjära ordning fostrar lydiga ordermottagare, som måste lockas med morot (högre lön, bonus, karriärklättring, skattelättnad, fallskärm etcetera). Och som bara kan motiveras med nya stimulanser. Vi befinner oss i ett evigt och själsdödande kretslopp av stimuli och respons, som inte hör hemma i ett neoindsutriellt sammanhang.
- De så kallade responsmänniskorna kommer inte långt i det nya kunskapande samhället. Flödes- och processorganisationer kräver deltagande med djupt och glädjefullt engagemang, säger Ingeman Arbnor.
Glöm inte att flöden och processer är kaotiska som konstnärers ateljéer och skaparvåndor.
Förnyelse
Industrialismens tankefigur avskyr dock kaos. Trots att kaos är förnyelsens moder. Därför höjer Ingeman Arbnor tonen när han frågar:
- Kan vi bemästra dagens och morgondagens kaotiska processer med gårdagens mekaniska kunskapsteorier, som bygger på rationell och analytisk filosofi? Kan vi surfa på flödets vågor med en filosofi, vars forskning söker det statistiskt oföränderliga bakom det ständigt föränderliga? Läs kaosforskarna! De kan hänvisa till dikter som beskriver vattnets ogripbara rörelser för att tydliggöra den ständiga förändringens logik.
Det sociala ingenjörstänkandet, som länge har styrt våra liv, kan inte längre värna om Sveriges berömda välstånd. Samhällets omvandling fordrar nya modeller. Annars kan vi varken förstå den förändrade tillvaron eller genomföra dess nya projekt.
Lunda-studenten och professorn Ingeman Arbnor, vars idéer har mognat i Österlens konstnärliga seminariemiljöer (ateljéer, brännerier, teatrar och slott), sätter dock upp ytterligare ett varnande finger.
- Till och med de som förstår och talar högtidligt om Det Intellektuella Kapitalet (IK) som den viktigaste resursen hamnar ofta i gamla fällor. Särskilt när de värderar företagens IK och får fram värden - utan tanke på att dessa IK innehåller också kompetens och visdom, som tillhör det industriella arvets kunskapsteori och som knappast gör större nytta i framtidens processer.
Inte nog med det. Även IT-företagen, som tillhör morgondagen och som borde veta bättre, har svårt att befria sig från industrialismens kunskapsteoretiska tankefigurer. Ta det framgångsrika WM-Data, som presenterar sina system med följande ordval i en inbjudan till ett seminarium:
”Dessa system innehåller ett företags samlade kunskapsbank och bygger på en mängd fragmentiserade, uppdaterbara och utbytbara elektroniska moduler och aktiviteter. Dessa kan blandas och anpassas efter de anställdas behov av information och utbildning.”
Ingeman Arbnor håller på att gå ner för räkning när han läser upp detta som han kallar ”synen på den lärande organisationen som ett kunskapsmekano”, men han förstår samtidigt att hans reflektion kan misstolkas och han skyndar sig att förtydliga och återkommer till företagandets ordbruk:
- Självfallet ska ett operativt språk användas i sitt sammanhang – när tekniker ska kommunicera med tekniker om maskiner och apparater eller när specialister tilltalar andra specialister i sina specialämnen. Men deras interna språk får inte totalisera och ”fängsla” hela organisationens perspektiv på kunskapande. Framförallt får detta språk inte ockupera frågor av existentiell natur. De existentiella frågorna (till exempel livets och arbetets mening) och deras sannolika svar blir ju allt viktigare för ett företags framgång och överlevnad. Företagens och organisationers bärande uppgift är att skapa livsmening ur såväl individuell, samhällelig och global synvinkel.
Ett operativt språk, brukat i dessa senare sammanhang, hindrar den gränsöverskridande framfarten. Orden präglar nämligen människorna. Om vi ständigt talar om att vi och våra kunskaper bara är ”element i ett väloljat maskineri eller kuggar i ett perfekt urverk” så blir vi också ”element” och ”kuggar”. Och det är ett val vi gör! Antingen gör vi oss till initiativlösa statister eller gränsöverskridande aktörer med hjälp av våra tankefigurer.
Vårfriskdroppar
Ingeman Arbnor ogillar sådana operativa uttryck som ”kontroll, kvalitetssäkring, styrgrupp och styrning”. Och han utropar spontant:
- Tänk om vi skulle ersätta ”styrning” med ”skapande tillit”! I stället för styrgruppens sterila målinriktning skulle vi visa förtroende för individernas kreativa fantasi. En sådan språklig revolution skulle förändra vår livssyn och attityd till livet. Risken vi tar när släpper fram mänsklig skaparkraft är långt mindre än den risk att stagnera vi annars tar.
Hans pedagogiska seminariemelodi består av tre satser: 1) En kraftalstring, som lockar fram känslorna så att de berör intellektet. 2) Sammanfatta och begripliggöra processen i ett energririkt språk 3) Utveckla ett slags läromedelskonst, som i motsats till de traditionella läromedlens ensidiga monolog kan skapa dialog med kolleger på jobbet och familjemedlemmar efter hemkomsten.
Vi behöver en ny livsfilosofi, som tänder vårt engagemang i en kaotisk värld. Ingeman Arbnor uppmanar oss att alltid ställa frågan: ”Är du en vårfriskdroppe till flöde i evigt nya former eller en svettdroppe till flöde i evigt samma former?”
Svaret är givet. Vi vill vara ”vårfriskadroppar” eftersom vi vet att livets flod består av just dessa droppar. Vi vet också att floden inte har något mål, men den kommer alltid fram ändå... Floden har nämligen en inre enighet på ett djupare liggande plan, som klarar av varje hinder och motstånd. I det sociala livet kallar vi det värderingar.
- Vi borde därför ägna mer tid åt företagens inre värdestruktur än åt ensidig målfixering, hävdar Ingeman Arbnor. Helst ska vi förädla vår förmåga att vara flexibla så att vi kan parera ”flodens farliga strömmar och svårberäkneliga vågor”. De kreativa kan alltid ändra fokus. Och dessutom snabbt!
Flexibelt fokus eller fokuserad flexibilitet är viktigare än bestämda mål eller för att uttrycka oss poetiskt i den arbnorska andan ”att segla är nödvändigt”. De som kan segla klarar alla stormar. Och sanna seglare finner nöje i själva seglingen och i färden.
Alltså, vi behöver en ny vetenskaplig utgångspunkt som är mer flödes- än målorienterad. Ett flexibelt företag kan starta i en rännil, där man tillverkar radio- och TV-apparater och 1000 bibäckar senare växer rännilen till en jätteflod i den mångfacetterade underhållningsbranschen. Det är bara att studera den tidigare TV-specialisten Sony som numera dominerar underhållningsbusinessen!
Flödets ständiga förändring kräver ständig förnyelse av det kunskapande kapitalet. Och därför ställer Ingeman Arbnor den kanske viktigaste globala frågan på sin spets:
- Vem kommer detta kapitals avkastning att tillfalla? Vilka värdekonstellationer, organisationer och institutioner kommer att bildas i framtiden för att kanalisera detta kapital i rätta fåror?
Konfiskering
För närvarande vill de stora transnationella företagen och de offentliga organisationerna konfiskera det individuella kunskapande kapitalet och förvandla det till strukturkapital så att vinsten kan tillfalla det finansiella kapitalet. Och Ingeman Arbnor undrar:
- Tror ni att framtidens kunskapande kapitalister finner sig i det?
- Knappast! Om man utgår från händelserna i underhållningsbranschen, där artisterna redan har tagit makten och producerar sina verk i egna och tillfälliga projekt. De ledande filmstjärnorna i USA är sina egna producenter numera, svarar vi.
- Exakt! Och denna process kommer att accelerera i nästan varje bransch, replikerar han. Dagens situation är ohållbar. Om du sätter in 100.000 kronor i ett företag så är du - enligt aktiebolagslagen - alltid garanterad avkastning på dina pengar så länge företaget går med vinst. Men om du sätter in 100 000 ”kloka tankar” ur ditt kunskapande kapital i samma företag så har du inga garantier för avkastning...
Nåja, den bittra striden om det kunskapande kapitalet hör morgondagen till. Och antagligen avgår, som vanligt, det finansiella kapitalet med segern. De gigantiska transnationella företagens fusioner och forskningens koncentration antyder det. Men utvecklingens logik berättar samtidigt att allt bär på fröet till sin egen motsats. Så vem vågar sia?
Ingeman Arbnors vill inte vara någon dogmatisk ideolog. Han är uteslutande nuets aktör. Han agerar här och nu för att bejaka artrikedomens olika sanningar. Det som mästerligt görs i varje nusituation blir också till bästa strategi. Och han tycks njuta av att utmana det gamla industrisamhällets tankesätt. Gärna med rebelliska och affärsutvecklande tankar.
Inte så underligt. I födelse- och hemstaden Kristianstad kan han hämta näring från snapphanarnas upproriska tradition, Fritjof Nilsson Piratens Bombi Bitt, Kiviks marknadsgyckel och Österlenkonstnärernas sökande själsliv. Pappan var småföretagare med många strängar på sin affärslyra och mamman var mycket konstnärligt lagd.
Elitgymnast
Själv var han rätt länge ointresserad av skolans undervisning. Inte heller affärer och kultur lyckades fånga honom i början. Däremot brann han för idrott och gymnastik.
Ingeman Arbnor:
- I ungdomsåren var jag en av Sveriges främsta elitgymnaster. Gymnastiken har egentligen hängt kvar hela tiden. Jag har varit tränare och utvecklat program, bland annat för den första kvinnliga skämttruppen.
Han tror att det är gymnastikens inneboende artisteri och glädje, som fick hans tankar att rotera och erövra nya områden. Särskilt efter studenten. Det är gymnastikens kombination av idrott och artisteri, som har präglat honom. Gymnastikens blandning av disciplin, hård fysisk träning och övningarnas inslag av artistik frihet som har gjort honom till dagens engagerade ledarutvecklare och kunskapsnomad.
När han äntligen satsade på studier gick det bara av farten. Han tog sina examen i ekonomi på rekordtid. Han var fullständigt hänförd när han skrev sin doktorsavhandling. Och han blev formligen bergtagen, förtrollad av projektet Kunskapsakademien Österlen.
- Det var studietaktens frihet i den öppna lundensiska miljön som först tände min entusiasm, förklarar han. Jag hade helt enkelt roligt. Och jag har fortfarande roligt under mina seminariers kunskapande dialoger. Denna upprymdhet kände jag aldrig på läroverket i Kristianstad. Där var det bara korvstoppning och utlärning.
Det finns ett latinskt ordspråk: Non scholae sed vitae discimus - vi lär inte för skolan utan för livet. Men varken lärare eller elever har tagit detta på allvar.
Roliga timmen
Våra skolor har alltjämt svårt att skapa ”det godas dramatik” kring kunskapande. Vilket är ett absolut villkor om eleverna ska gilla K-samhällets liv. Det nya livet bör bli en fortlöpande bildning. Från vaggan till graven. Men trivseln med studierna är ofta reducerad till en stackars timme på många håll, enligt Ingeman Arbnor. Han berättar gärna Den Stora Händelsen, som en av hans numera tre vuxna pojkar upplevde i lågstadiet. En dag kom sonen hem och utropade förtjust:
- Pappa! Vi ska ha ”rolig timme” på fredag!!
Och pappan undrade förstås:
- Vad har ni på de andra dagarna då?
- ”Tråkiga timmar”, svarade sonen utan att tveka.
Replikskiftet ger den etablerade kunskapsförmedlingen i ett nötskal. Och bilden blir inte ljusare när man läser följande notis i Aftonbladet, maj 1999:
”Amerikanska elvaåringar kan inte läsa. USA:s barn imponerar inte då det gäller läs- och skrivkunskaper. Vid en undersökning av 75 000 elvaåringar i New York-området visade det sig att 67 procent inte klarade det nya standardprovet.”
Beklagansvärda uppgifter, som vi gärna matchar med Ingeman Arbnors kanske mest provocerande uttalande:
- Jag har ingenting emot att betala höga skatter. Under förutsättning att en betydande del av skatterna går till kreativ utbildning och kulturens främjande. Utan den rätta kulturella jordmånen kan det nya kunskapande samhället inte rekrytera rätt folk. Alltså människor, som har lärt sig att ta ansvar och som vill engagera sig. Det godas dramatik.
K- och U-samhällets krasch
K- och U-samhället kraschar om barn och vuxna inte kan erbjudas att älska personlig utveckling och att vara nyfikna i ett livslångt lärande och kunskapande. Ingeman Arbnor anser att den bästa vägen till denna studiekärlek och nyfikenhet går genom de sköna konsterna. Via målare, skulptörer, visuella artister, författare, poeter, kompositörer, musiker, skådespelare, regissörer och filmare. Men även via idrott och gymnastik.
Om vi öppnar vår famn för dessa konstnärers färdigheter blir också konstinspirerad kunskap vårt viktigaste kapital i framtiden. Då ska det också forma våra sociala värderingar och normer.
Efter att du nu har tagit del av mitt porträtt av Ingeman Arbnor kanske du vill fråga honom om något. Eftersom vi har regelbunden kontakt med honom förmedlar jag gärna dina reflektioner och kommentarer.
Gabriella M Tolsén
Redaktör/research i kunskapsnätverket Kreaprenör®