Hebreiskans ”hemlighet” om jorden och livet…

Varför blev Gamla Testamentets hebreiska texter inte riktigt översatta?

Varför berättade aldrig de präster, som undervisade oss i vår ungdom att Adam inte var ett personligt namn utan en symbolisk benämning för ”jordling”? Och att benämningen ”adam/jordling” kommer från det hebreiska ordet ”adamah”, som betyder just jord?  Varför blev vi aldrig upplysta om att namnet Eva var också en symbolisk benämning för ”liv”, eftersom det hebreiska ordet ”eva” betyder just liv? Saknar kristendomen därmed en självklar koppling till NATUREN?

Dessa kontroversiella frågor satte myror i mitt huvud efter Karin Olofsdotters avslöjande och tankeväckande föredrag om ”Bruka och Bevara – om anspråk, ansvar och andlighet” vid konferensen Hel människa, Hel jord, som arrangerades av Brobygge & Dialog.

Fältbiologen, som började forska i Bibeln

Karin Olofsdotter, som är pastor i en ekumenisk församling i Uppsala, brottades med liknande frågor i ett kritiskt läge i sitt liv. Fast rätt länge var hon nöjd med sin tillvaro, präglad av morfars idylliska bondgård i Upplands kulturlandskap, som bland annat inspirerade henne till att bli aktiv fältbiolog i tonåren.

– När jag så småningom blev kristen och engagerade mig i kyrkan såg jag ingen motsättning mellan tron och naturen, förklarade Karin, som emellertid tillade:

– Efter hand började jag dock förstå att det fanns kristna, som gjorde skillnad mellan andligt och världsligt, på himmelskt och jordiskt, på ande och kropp, och det förra – det andliga och himmelska – ansågs vara finare och frommare.

Karin insåg sedan under sina teologiska studier, att ett gnostiskt tänkande mycket tidigt tog plats i kristendomen och åstadkom ett motsatsförhållande mellan kropp och själ, jord och himmel, den onde skaparguden och den gode frälsarguden.

Naturligtvis blev hon förskräckt över att detta har kommit att färga kristendomen. Ja, så pass mycket att man ofta med rätta kunde kalla den världsfrånvänd och kroppsfientlig.  Och på 1960-talet kunde till och med kända debattörer hävda att det var kristendomens fel att vi hade en miljökatastrof hängande över oss.

Karin kunde självfallet inte acceptera denna anklagelse, och hon började forska de gamla texterna för att komma närmare sanningen.

– Jag gav mig ut på upptäcktsfärd bland tusenåriga tankar, jag var på spaning efter mina religiösa ekologiska rötter. Min forskning kom att handla om naturens plats i det gamla Israels tänkande. Det som är kristendomens arv och grund. Och mina forskarögon såg saker, som kyrkan inte alltid tyckt viktigt nog – eller andligt nog – att hamna högt i dagordningen, berättade Karin.

Ekologisk medvetenhet i de gamla texterna

Rubriken är en artig formulering, som diplomatiskt döljer kyrkans medvetna avsikter att inte propagera allt för mycket för det judiska tänkandet och för den djupa visdomen i hebreiska uttryck.

Man kan faktiskt tala om de kristna kyrkornas – främst den katolska kyrkans - smygande och ibland öppna antisemitism under de gångna århundradena – frikyrkorna är delvis undantagna. Och därmed har jag dels besvarat de frågor, som jag ställde i artikelns inledning, dels befriat Karin Olofssdotter från att stå för denna uppenbara, men ändock obehagliga anklagelse.

Karin upptäckte tidigt att det i de gamla texterna fanns något som idag skulle kunna kallas för en ekologisk medvetenhet. Och det var inte några små parenteser, som man kunde operera bort. I det vi kallar skaparberättelsen eller rättare sagt berättelserna (det finns många sätt att beskriva detta på i Bibeln) genomsyras av ett ekologiskt tänkande.

Livet utmanas hela tiden av kaos och katastrofer, som fortlöpande måste besegras. I den ena berättelsen hotar katastrof i form av vatten - för mycket dränkande vatten. I den andra berättelsen pressas människor genom den förhärskande torkan, som dödar livet på jorden.

I både fallen griper Gud in och ordnar en beboelig värld. Det uppstår en livsduglig miljö.

I den ena berättelsen skapas människan sist, som toppen av en hierarkisk konstruktion. I den andra berättelsen kommer människan först och allt det andra ordnas runt henne.

Uppdraget - att balansera mellan bruka och bevara!

– Men i bägge berättelserna ges människan ett uppdrag för sin och allt annats fortbestånd, betonade Karin Olofsdotter. Framförallt i den andra berättelsen hittade hon en urgammal agenda för en hållbar framtid. I Gen 2: 15 står det: Bruka och Bevara.

Observera att Karin har behållt den gamla formuleringen från 1917 års bibelöversättning för hon tycker att det blir en fin alliteration. Det här är koden för överlevnad – nu när kaos var besegrat, jorden har blivit beboelig och människan har hamnat i ett sammanhang som ”Jordling”, dvs Adam. Och tillsammans med ”Eva/Liv” får de en särskild uppgift, dvs att bruka och bevara.

– Det är en stor visdom, som är värd att reflektera över, betonade Karin. Bruka handlar om möjligheter - nyttjande och kreativitet - dvs arbeta och tjäna, medan bevara rör sig om begränsningar - besinning, ansvar och allvar - dvs vårda, vakta och ta hand om.

Och vi känner alla till resultatet; för mycket brukande och nyttjande leder till förstörelse och utarmning . För mycket ansvar och skydd leder till passivitet, låsningar och instängdhet. Bara i balansen mellan brukandet och bevarandet kan livet flöda.

Att härska balanseras med avbild

Karin Olofsdotter (på bilden tillsmmans med Inga-Lill Wener t.h) avvisar även en ensidig tolkning av den välkända texten, som säger att ”människan sätts att härska över allting på jorden”. Och hon reserverar sig för detta enväldiga påstående med det hebreiska ordet ”SÄLÄM”, som betyder AVBILD, dvs att människan är skapad som Guds avbild.

Detta ”SÄLÄM” balanserar HÄRSKA. Människan är alltså inte en autonom, enväldig kung, utan som avbild måste hon lyda Guds befallning och vilja. Allt annat är myteri! Och Karin fastslog till sist:

– Det här var de gamla hebréernas sätt att beskriva människans plats och ansvar i världen. Många andra texter finns också som visar att hebréerna var medvetna om att människor och natur ingick i ett invecklat och skört system. Men de visste också att om denna väv brast någonstans fick det återverkningar på andra håll!

Min egen slutkommentar till Karin Olofsdotters föredrag blir, att hennes slutord onekligen är en hyllningstext av judisk visdom, som få kristna kyrkofäder säkerligen var beredda att godta i inkvisitionens och pogromernas tidevarv. Ja, så sent som 1939 valdes Jozef Tiso, romersk katolsk präst och biskop i Nitra, till det nazistiska Slovakiens president. Och han var snabbare än självaste adolfarna, Hitler och Eichmann, att organisera judarnas deportering och utrotning i dåtidens Slovakien. Och det fanns Tiso-motsvarigheter både i Ungern och i Kroatien.

Imi Markos
Huvudredaktör Kreaprenör
på uppdrag av Föreningen Brobygge & Dialog